Världen rättar.

Jag upptäckte en lite lustig felskrivning. I föregående inlägg hade jag skrivit fiskgratäng, trots att det var potatisgratäng vi gjorde. Det är nog för att jag tänker så mycket på fisk.
Men lite konstigt är det...
Jag tänker ju ganska mycket på potatis också.

Det är nog topp 3 mest tänkta matsaker.
Om man slänger in sparris/morot på delad tredjeplats.

På landet.

Jag bekräftade en del fördomar. Utan att vara alltför fördomsfull. Jag antar att jag tror på förändring, annars hade jag väl varit utan hopp nu. Men det fanns trevliga ena också, det är inte det. Generaliseringar tycker jag i allmänhet illa om. Och syftet med resan var ju att träffa Emma och det gjorde jag. Och det var bra.
En ny förståelse ingöts.
Och vad jag älskar att åka tåg.
Vara mellan två världar en stund. Andas lite. Vara ensam fast ändå inte riktigt. Inte på riktigt.














Även fast jag åkte på fel tåg, missade tåget. Det bara förgyllde. Jag är inte lika nervöst lagd längre, och jag tycker om mig själv bättre.

Bäst var nog när vi fick konstiga ryck och började stå på händer, fast nästan på golvet men åt fel håll och röra fötterna i taket, det var så lågt i tak och kändes lite som ett dockhus. Sen gjorde vi fiskgratäng och klockan var 1 på natten och det var söndag men det gjorde inget för vi var hungriga.

Och jag blandar olika skrivstilar men det gör inget. Och kanske var det bästa att bara prata själv och förstå mer, förstå bättre. Men jag behöver inte välja.
Men jag behöver sova. Och jag behöver träffa er.

Det känns som jag har för mycket planerat, men det är bara bra för jag minns hur det kändes att ha ingenting. Eller nära på ingenting. Så nära som jag kommit, så nära så det känts.
Och jag kan aldrig komma ihåg om det stavas med 1 eller 2 n.

Träffar man en, träffar man alla

Eller inte alla. Men många, fast det blir inte en lika klatschig rubrik.
Önskar jag hade haft en fotodag, då hade jag kunnat dokumentera min dag i bilder ur enbart personer jag träffat. Jag måste bli bättre på att våga ta kort. Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lite...skämmigt. För att använda det klassiska ordet.
Jag måste sluta med det. (Både använda ordet och att inte ta kort.)

Och jag tror jag behövde det, träffa dem, efter att ha kommit hem och varit lite lagom hemma med en läsdag igår. Kännt mig lite som i en bubbla.
Så: bang. Hej!, Hej! Hej!, Bang. Hej!, bang. Hej! hej

Det var alltså min dag: "bang. Hej!, Hej! Hej!, Bang. Hej!, bang. Hej! hej"
Jag börjar förstå det där med en bild säger mer än tusen ord... Inte för att jag inte tycker att bang och hej är målande. För mig är de fullt tillräckligt.
Men kanske inte för dig.


(Inte för att det behövs, men för att man alltid ska förklara sina variabler, det har jag lärt mig av fleråriga matematikstudier. Meningen symboliserar alltså ekvationen som är min dag där "bang" är överraskningsmomentet och grad av det, "hej" är antal personer och "!" är hur glad jag blev att träffa dem. )

Ja men det blir ju så mycket enklare! Se själv! Glasklart.

I väntan på reseberättelse och självsanering - Så här klargör jag alltså mina anteckningar.

















Du kan kalla mig Kurt Olsson.

Ett varv runt (helgen)

Nu snurrar det så där fort igen, så att jag bli glad-yr.
Av en angenäm olycka hamnade jag i alla fall på släktkalas, och vad jag saknat de! Mina kära kusiner, alla mostrar och morbröder också förstås, men speciellt mina kusiner. Vi har något speciellt och de känner mig på ett sådant sätt ingen annan gör. Vi har det förflutna tillsammans, alla kalas, begravningar och semestrar, och att bara finnas där, fast lite längre bort.
Nuet måste vi nog jobba på lite, men de är fortfarande min stora familj.

Men det känns som rysligt länge sedan redan, fast det var för 2 dagar sen. Jag har hunnit spela drama, jag var vit! Det har jag inte varit sedan jag konfirmerade mig. Felt a little spooky.. Men det var roligt! Jag är nog mer teaterapa än vad jag tror, fast skakar gör jag ändå innan.
Och som en svamp sög jag in allt beröm efteråt, jag tror jag har växt lite nu, det kändes så på fikat efteråt.

Det finns många änglar.

Och imorgon åker jag, till landet, till emman. Skönt med semester!

Ska man verkligen..?

Ingen hade egentligen lust, men vi tvingade väl varandra. Vi var alldeles för gråa och höll på att växa ihop med våra filtar i soffan.
Man ångrar ju faktiskt bara det man inte gör, och hösten har aldrig kännts så mycket höst.
(Fast ändå undrar jag, ska man inte göra det man vill, över det man kanske borde, när man verkligen får välja själv? Men jag har i och för sig aldrig varit något vidare på att välja.)

Och bra var det! Alla människor, vad jag saknat de. Nu vill jag göra allt, helst samtidigt och innan jag blir en sekund större. För jag är nog rädd för att växa, men mest att växa ifrån.
Tänk om jag har växt ifrån?

Kan man växa ifrån sig själv? Och vad ska man då göra.. Bli mindre är ju inte något som fungerar egentligen, om man inte krymper sig till 2 äpplen hög med någon mystisk laserstråle. Men då är man ju fortfarande stor, därinuti.

Det finns så mycket.

I find it kinda funny, I find it kinda sad
onsdag eller torsdag 00.00

Jag lyssnar på paketerad
massproducerad
ångest
som känns som min egen
ungefär så är det

och jag somnar in
med att aldrig släppa in dom
på repeat
nu kan dom väl aldrig komma in?
dom ska aldrig få se mig skaka.
dom ska aldrig få se mig svag.

(och min litteraturskadade hjärna tänker, när jag läser igenom det efteråt, "åh nu har jag skrivit en parafras!", men jag vet inte ens om den är godkänd)

Tänk vad man kan hitta...

fast jag vet att ingen förföljer mig
tittar jag bakåt ändå
fastän det alltid
någongång
börjar regna
tror jag på snön
kanske faller den också i juli ibland

utan att vara negativ
kan jag väl få vältra mig
i misären
den är ganska bra egentligen
förlåt,
jag menar inte att göra dig besvärad
världen är tillräckligt knepig som den är
därför skriver jag bara trevliga saker
för vad jag än kommer på
kan det aldrig överträffa
det som snart händer

händer ja,
de glömmer jag heller aldrig
jag tar det nästan
personligt
att de sitter kvar där
i slutet av dina armar
du tycks inte ens ta nån notis
om att du stjäl det som är mitt
som var mitt
jag kan inte hjälpa att det var jag
som stal dem först

jag menar det
om ingen tar mig snart
fortsätter det precis som vanligt, för precis alla andra, i precis hela världen
ursäkta att jag finns
det ska snart bli ändring på det.

för livet är ändå bara en liten prick i någons oändliga konstverk
(men precis som alla andra prickar, kan det blir både bättre och sämre om de tas bort
en del behövs
men alltid i kombination
andra förstår man inte vikten av
förrän de är borta
och kanske inte ens då)

Konstnären är nyckfull
precis som alltid

Börja aldrig en mening med Och

Och jag känner mig lite skyldig, för att jag inte hälsar på så ofta. Då menar jag inte just platsen, där är ni ju ändå inte. Men i tanken. Det var ett tag sen nu.
Ibland när det är för mycket, eller bara mycket, så glömmer jag bort det som verkligen är viktigt.

Och nu pratar jag inte bara om er längre.

16.03 Betraktelser från soffan

Satt just och tog hela världens, blandade små och stora, bekymmer på mina axlar; kändes befriande på något sätt.
(Konstigt, men ja.)
Och jag grät en tår, men bara en. Och jag log, men jag vet inte om det var av glädje, men det var absolut inte av sorg.
"men om du vet var stjärnan faller, och var regnbågen tar slut.."
Jag hör inte viskningen genom allt sorl,
jag hör inte ens skriket.

Kanske längtar jag ut i rymden, kanske vill jag bara sitta här.

"jag är ett levande bevis, på allt fel och allt rätt"
och Imperiet har aldrig varit bättre.

En dag med Pek

Har jag haft. Men det var igår. Idag möttes jag av en kram från en flicka i slängkappa och jag har försökt att gräva upp ett par vantar (det är svårt, speciellt när man inte vet var man ska gräva (en bra metafor, i vilket fall (även om den inte skulle vara sann))).

Och ja, jag kände för att göra en trippelparentes, det är inte alltid man får tillfället.

Här tänkte jag skriva en samhällsskildring. Av våran milda höstkyla, lövens långsamma förruttnelse för att bli ett med marken, hur smurfigt det känns att gå ute med mössa. Och bara vara, kanske lite kall, men så här mycket har jag nog aldrig vågat bara vara förut. Eller alltid, ett ständigt flöde så att man aldrig ens märker strömmen. Men sitter lite fast, för att inte tappa fotfästet och bara flyta med.
Här tänkte jag skriva om fåglarna som fortfarande är kvar, undrandes om de känner sig lite mesiga, om himlen som har föreställning nästan varje natt.
Här tänkte jag skriva om flugan i eftermiddags och hur jag nästan glömt att flugor fanns.
Men det blir inget med det.

För jag har tenta på fredag.

Det är alltid den utan humor som är tråkig

!

(Dagens insikt)