Blogger goes Israel

De har 3 veckorna (eller vad det nu ar) kanns som mycket langre. Ibland vaknar jag och vet inte riktigt var jag ar, men ibland kommer jag pa mig sjalv med att knappt komma ihag hemma. Det ar verkligen nu har.
Och jag har varit med om mycket. Mycket. Redan.
Traffat manga nya manniskor, det har varit upp och ner men mestadels upp, jag ar sa glad att jag akte. Ett harligt gang! Men nagra har redan lamnat oss,.och jag saknar de sa. De jag kom narmast har lamnat mig. Och det var manniskorna fran Korea. Jag alskar de, en och en och deras kollektiva personlighet som ingav en alldeles speciell stamning. En var min rumskamrat, jag kom henne nara. En foll jag for. Inte sa hart, vi foll bada tva hans sista kvall har, och det var vackert. Jag skulle aldrig velat vara utan det, utan honom. Aven om mitt lilla hjarta onskade att han inte skulle aka redan nasta morgon. Men det ar en saga jag alltid kommer att minnas, saga for det kanns inte riktigt verkligt. Och nu kommer han alltid att bevaras, det vi hade kommer alltid vara intakt pa ett satt som inte hander ofta.
Lite som det korta stormen jag hamnade i nar jag gick hem fran Rehovot. Plotsliga kraftiga skurar och blixt och aska, jag log, jag tycker om ovader. Bilarna brydde sig inte alls och splashade ner mig dar jag gick vid vagkantan, men jag bara skrattade for mig sjalv. Och sen gick jag hem, och torkade upp. Synlit ar jag helt torr, det blev jag snabbt. Men innanfor ligger fukten kvar, mest som en kansla.

Det har forstas hant mycket mer, men om jag ska skriva ner allt hinner jag inte med det som hander nu.