På landet.

Jag bekräftade en del fördomar. Utan att vara alltför fördomsfull. Jag antar att jag tror på förändring, annars hade jag väl varit utan hopp nu. Men det fanns trevliga ena också, det är inte det. Generaliseringar tycker jag i allmänhet illa om. Och syftet med resan var ju att träffa Emma och det gjorde jag. Och det var bra.
En ny förståelse ingöts.
Och vad jag älskar att åka tåg.
Vara mellan två världar en stund. Andas lite. Vara ensam fast ändå inte riktigt. Inte på riktigt.














Även fast jag åkte på fel tåg, missade tåget. Det bara förgyllde. Jag är inte lika nervöst lagd längre, och jag tycker om mig själv bättre.

Bäst var nog när vi fick konstiga ryck och började stå på händer, fast nästan på golvet men åt fel håll och röra fötterna i taket, det var så lågt i tak och kändes lite som ett dockhus. Sen gjorde vi fiskgratäng och klockan var 1 på natten och det var söndag men det gjorde inget för vi var hungriga.

Och jag blandar olika skrivstilar men det gör inget. Och kanske var det bästa att bara prata själv och förstå mer, förstå bättre. Men jag behöver inte välja.
Men jag behöver sova. Och jag behöver träffa er.

Det känns som jag har för mycket planerat, men det är bara bra för jag minns hur det kändes att ha ingenting. Eller nära på ingenting. Så nära som jag kommit, så nära så det känts.
Och jag kan aldrig komma ihåg om det stavas med 1 eller 2 n.