"Sänd en ängel till mig ner, det kan Du väl när jag om det nu ber."

Jag läser det du skrivit till mig, om och om igen. Det är inte alltid det fastnar, men när det gör det ... då känns det. Och hur mycket jag än tänker så förstår jag inte, hur du fastnade för mig. Jag som var så liten, blyg och tystlåten. Såg du dig själv i mig, var det så du var och var det därför jag blev barnbarnet du aldrig fick?
Jag såg mig som det ibland, men mest så här i efterhand, det finns så mycket som jag ångrar. Jag önskar du blivit över 100. Men det är väl ett ganska bra tal att sluta på, eller hur, min eviga poet?
Jag vill tro att jag fick mitt skrivande från dig.
Fast jag inte vet vem du var.
(Vem älskade du? Vilken färg var dina första gummistövlar? Hur bra var du i längdhopp? Vad fick dig att skratta? Att gråta? Hade du någonsin kunnat föreställa dig livet sådant, så som det blev? Kände du igen dig som gammal? Kände du döden? Hade han lie? Är döden också poet, kom han och hämtade hem dig och var det han som gav dig dina vingar? Sliter man ut vingar? Eller är de som mjölktänder och man tappar de en gång, men det växer ut nya när man har växt ikapp sig själv? Är alla fallna änglar en gång, mellan mjölkvingarna och de riktiga? Föll du långt ner, ner till jorden? Satt du bredvid mig när jag grät mina första tårar som brände? Var det du som lärde mig att tårar är vackra? Vill du fortfarande vara min ängel nu när du fått dina visdomsvingar och får vara precis som du vill?) Även om jag aldrig sa det, så älskade jag dig.