Träffar man en, träffar man alla

Eller inte alla. Men många, fast det blir inte en lika klatschig rubrik.
Önskar jag hade haft en fotodag, då hade jag kunnat dokumentera min dag i bilder ur enbart personer jag träffat. Jag måste bli bättre på att våga ta kort. Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lite...skämmigt. För att använda det klassiska ordet.
Jag måste sluta med det. (Både använda ordet och att inte ta kort.)

Och jag tror jag behövde det, träffa dem, efter att ha kommit hem och varit lite lagom hemma med en läsdag igår. Kännt mig lite som i en bubbla.
Så: bang. Hej!, Hej! Hej!, Bang. Hej!, bang. Hej! hej

Det var alltså min dag: "bang. Hej!, Hej! Hej!, Bang. Hej!, bang. Hej! hej"
Jag börjar förstå det där med en bild säger mer än tusen ord... Inte för att jag inte tycker att bang och hej är målande. För mig är de fullt tillräckligt.
Men kanske inte för dig.


(Inte för att det behövs, men för att man alltid ska förklara sina variabler, det har jag lärt mig av fleråriga matematikstudier. Meningen symboliserar alltså ekvationen som är min dag där "bang" är överraskningsmomentet och grad av det, "hej" är antal personer och "!" är hur glad jag blev att träffa dem. )