Annorlunda fredagskväll

Ljustekniker, kan jag sätta upp det på mitt cv nu?
Jag trodde nog att jag skulle hjälpa till mer, eller i alla fall bli instruerad mer, inte improvisera mest själv.
Men roligt var det!
Jag tror fortfarande jag är lite för van vid att ha tyglar, i alla möjliga sammanhang, och att någon annan håller i dem. Men att få fixa själv gör mig modig, och jag känner mig hemma där.

det är okej
gör du fel så är det okej
vi tycker om dig ändå

Och hela jag blir modigare, friare, självständigare. Det ger så mycket och jag tror mer på mig själv, litar på mig själv, och jag blir roligare att ha att göra med.
(Jag vågar mer.)
Jag stänger inte in mig.
Jag är inte ivägen.
alls
Tvärtom, de vill ha dig där, de behöver dig, jag är en del av något större.
Och jag känner mig viktig, fast jag egentligen inte är det,
fast ändå är jag det

och jag finns
Jag finns.

(Allt annat blir liksom mindre viktigt och jag känner hur jag växer, fast det är mycket runtomkring i övrigt, kanske är det inte så viktigt, men egentligen är det ju viktigare, fast inte just nu och jag vågade på annat håll, det gav mig kraften, energin, och jag tänkte lite framåt och det blev inte som jag tänkt men det gör inget och ingenting kan få ner mig i skorna nu, även fast det skulle det om det inte varit idag och jag borde fortfarande tänka framåt, men just nu gör det inget.
Och jag får vara.)

Tänkt på sistone?

- Har du tänkt på en sak?
- Ja.
- Bra, jag också.

Fragment

Det snurrar lite,
men jag älskar dom, det är klart att jag älskar dom.
Er också.

Kommer
och går
som med det mesta
men när ska du gå för att aldrig komma tillbaka igen?

Jag kan inte säga att jag skulle sakna dig,
men det skulle jag

Är det bättre där borta?
I ingenstans
i verkligen
långt borta?
Jag tänker på dig och ibland, ibland, så önskar jag mig dit.

Det är svårt och det gör ont
men jag hoppas att det blir bättre snart
Ia, förstår du vad du gör mot mig?

Men jag har ju i alla fall hittat mina byxor.

I have misplaced my pants.

Doh!

Älvalika

Det var länge sedan jag snurrade.
När jag stannade gick det en lustig rysning genom hjärnan, som fick mig att le, medan rummet fortsatte att snurra några sekunder för länge.
Eller precis lagom länge; för att hinna få känslan av att allt är så lätt, inte riktigt verkligt, fantastiskt och bara stämmer.

Var det så det kändes att vara barn?
Varje dag?

Vadå? Pluggar inte jag koncentrerat?

En man går på vägen.
Ja. Ser du honom? Titta igen.
Han gör inte så mycket väsen av sig, går bara där, i maklig takt. Inte för fort, inte för långsamt. Han promenerar. Promenerar i sin gråa filthatt och rock som suddas ut av kvällens dimbelysning mot skymningen. Det flyger några löv förstrött, som att de inte hade något bättre för sig, än att singla ner vid hans fötter.
En ensam katt springer över vägen.
Stegvis blir det mörkare runt mannen. Men han verkar inte bry sig märkbart om det. Han går. Bortåt. Alltid bortåt. Ingen ser någonsin hans ansikte.
För han är alltid på väg bort.

Och löven flyger vidare längs marken när han har försvunnit.

Hej.

Känns som evigheter sedan. Men det var det inte. Inte alls.
Jag tror det är för att det händer saker, mest hela tiden. Dagarna är uppbokade, även om jag kanske inte alltid gillar vad de är uppbokade med. Jag förlorar tid. Men jag vinner den ju också. Kan inte riktigt förklara.
På ett sätt känner jag mig för maskinell.
Det är nackdelen med en kalender.
Fördelen är att man är organiserad.
Egentligen tycker jag nog om att vara organiserad, men jag vill inte vilja tycka om det. Eller något sådant motsägelsefullt tror jag.

Idag träffade jag Kaj. Eremiten Kaj.
Han påminde faktiskt lite om min kusins gamla eremitkräfta Clark, nu när jag tänker efter, Clark Kent. Men egentligen gjorde han inte alls det.
Fast ändå finns det något.. Det är jag säker på.

Och så har jag blivit förkyld.
Damn it.
Jag har inte tid att vara förkyld.
Men jag har inte tid att hålla mig frisk heller.

I had a piece of paper
where I had written down my dream
but I ripped it apart
by accident
isn't it typical?

Dreaming

I like to dream
To be swept away, only with the limits
of my own imagination
I like dreaming, big and small, high and low, near and away
Float around on puffy clouds
gazing at the sun
and the stars
I like to dream

Informationsuppsamlaren och dess nyckfullhet.

Överallt i hjärnan finns det små, små bitar av väldigt onödig information som flyger omkring. Till exempel bilder från ett spel som jag spelade när jag var liten i vilket det figurerade en gås, det där ljudet som utstöttes när man gick för nära gåsen, det tänkte jag på nyss.
Väldigt onödigt.
Eller sådana där små kunskaper man snappade upp i grundskolan, jag måste ha varit väldigt uppmärksam under de få timmar vi pratade nordisk mytologi i låg- eller mellanstadiet. För jag kommer ihåg vad korparna heter, de viktigaste gudarna, den där 8fotade hästen..
Nu är det självklart vissa som hävdar att detta faktiskt är mycket viktig kunskap som bör bevaras och till och med berikas!
Men för mig är det ganska onödigt.
Jag kan inte ens tillräckligt mycket för att kunna flasha med det, om jag någonsin skulle komma i sammanhang där nordisk mytologi anses som coolt.

Hur kommer det då sig att man lär sig vissa saker, eller hör vissa saker, kanske bara en gång, och de verkar gro fast i hjärnbottnen direkt. Och vissa saker måste man verkligen kämpa med att banka in i skallen, och kanske inte ens då behagar de att stanna.

Jag har inga svar, jag bara tycker att det är lite intressant..

Bara så länge sen

För det är det.
Som Stenmark säger; det är som kubakrisen, det är länge sen.

Samma fobi, men på olika ställen.

Och jag träffade min pekingsambo häromdan.
Vi har en såndär relation att vi inte träffas så ofta, men när vi väl gör det så är det bara roligt och jag brukar tänka att jag saknar henne. För hon inte är där, alla andra gånger.
Vi är lika men ändå så olika (Vi har samma telefonfobi men lever i olika världar.) och om knappt en vecka åker hon till Afrika.
Hon kommer hem igen, till sommaren. För hon bor mer där.
Och jag beundrar henne, ser upp till henne. Men jag vet att det inte är för mig.

Jag är glad att hon finns.

Vad är det jag är rädd för?

Jag tror det är mig själv.
Eftersom jag inte är rädd för andra, då måste det vara jag.
Hjärtat är aldrig på rätt ställe när det gäller, verkar det som. Jag vet inte var det tar vägen, modet, den där jag som jag faktiskt tycker om.
Gömmer sig, i foten kanske.
Jag ska titta efter i foten nästa gång.
Kanske går det bättre då.

Men jag vet egentligen, vad jag är rädd för, jag vet. Inte precis, men i det stora hela. Så vet jag.
Jag är rädd för att det ska gå fel, eller för att det ska gå rätt. För att bli ensam, eller för att bli bunden. För förändring, eller för vardagen. För det okända, för dig, men inte för dig. Inte alls för dig. För mig, för min osäkerhet.
Det är ju så mycket tryggare så här.
Om jag inte hoppar, så behöver jag aldrig falla. Jag behöver aldrig förlita mig på att någon fångar mig, jag behöver inte lita på någon.

Om jag aldrig släpper in, behöver jag inte oroa mig för att något ska försvinna.

Om jag aldrig släpper in..

Aldrig släpper in..

Eat my shorts!

Som min pappa sa igår "om du inte klarar det, så vadå, du har ju fortfarande lärt dig nånting", det ska jag tänka på när det kör ihop sig. Och jag ska inte tveka mer nu. Det är bara att köra! Engelska, eat my shorts.

Idag har jag varit duktig annars (om man får säga det själv). Jag har jobbat, haft dubbelföreläsning fonetik, köpt förkrossande dyr kurslitteratur, läst bok, blött ner mig och nu ska jag snart uppleva Afrika, och träffa kamrater.

Ögonblicket idag var nog något jag inte gjorde. 2 herrar, en bredvid mig och en bakom, pratade med varandra efter föreläsningarna. De kände varandra. Den ena uttryckte sig i någon form att han inte hade pratat med någon annan i kursen på ett lite roande sätt.
Jag sa inte hej. (Nu har du gjort det.)

Någon annan som kan äta mina shorts är kungsfiskaren, men varför säger jag inte.

Dagens Sanning

Sitter och äter nudlar framför datorn. Har grammatik jag borde läsa, ska göra det nu.
Jag kan ju inte hoppa av, jag är ju redan student!

Och så går en dag i vårt liv och kommer aldrig åter..

Igår:
Ibland tror jag att jag finns här, precis där jag ska vara.
Men ibland vet jag att så inte alls är fallet.
Jag minns en gång när lycka var att prata med någon, få alla rätt på ett prov, skratta sig igenom dagen.
Egentligen har det väl inte hänt så mycket.
Det roliga har blivit roligare, det svåra svårare. Det finns helt nya dimensioner av ångest att falla in i. Helt nya moln att flyga på.
Det är svårare för jag kräver så mycket mer, eller nej, förväntar mig så mycket mer av mig själv.
Framtiden kommer närmare, jag får mer och mer bråttom. Det finns inget jag måste göra just nu, jag är inte fast i något. Desto enklare är det att göra fel. Jag säger inte att felen var betydelselösa innan, det har de aldrig varit för mig, men nu..
Det finns varken rätt eller fel, därför kan jag alltid intala mig att jag gör fel.
Nu gör jag fel hela tiden.
Jag tar hela världen på mina axlar, för nu är det upp till mig.

Idag:
Mmmmmhhm.
Jo, i och för sig.
Men,
orka.