Och så går en dag i vårt liv och kommer aldrig åter..

Igår:
Ibland tror jag att jag finns här, precis där jag ska vara.
Men ibland vet jag att så inte alls är fallet.
Jag minns en gång när lycka var att prata med någon, få alla rätt på ett prov, skratta sig igenom dagen.
Egentligen har det väl inte hänt så mycket.
Det roliga har blivit roligare, det svåra svårare. Det finns helt nya dimensioner av ångest att falla in i. Helt nya moln att flyga på.
Det är svårare för jag kräver så mycket mer, eller nej, förväntar mig så mycket mer av mig själv.
Framtiden kommer närmare, jag får mer och mer bråttom. Det finns inget jag måste göra just nu, jag är inte fast i något. Desto enklare är det att göra fel. Jag säger inte att felen var betydelselösa innan, det har de aldrig varit för mig, men nu..
Det finns varken rätt eller fel, därför kan jag alltid intala mig att jag gör fel.
Nu gör jag fel hela tiden.
Jag tar hela världen på mina axlar, för nu är det upp till mig.

Idag:
Mmmmmhhm.
Jo, i och för sig.
Men,
orka.