Älvalika

Det var länge sedan jag snurrade.
När jag stannade gick det en lustig rysning genom hjärnan, som fick mig att le, medan rummet fortsatte att snurra några sekunder för länge.
Eller precis lagom länge; för att hinna få känslan av att allt är så lätt, inte riktigt verkligt, fantastiskt och bara stämmer.

Var det så det kändes att vara barn?
Varje dag?