Vad är det jag är rädd för?

Jag tror det är mig själv.
Eftersom jag inte är rädd för andra, då måste det vara jag.
Hjärtat är aldrig på rätt ställe när det gäller, verkar det som. Jag vet inte var det tar vägen, modet, den där jag som jag faktiskt tycker om.
Gömmer sig, i foten kanske.
Jag ska titta efter i foten nästa gång.
Kanske går det bättre då.

Men jag vet egentligen, vad jag är rädd för, jag vet. Inte precis, men i det stora hela. Så vet jag.
Jag är rädd för att det ska gå fel, eller för att det ska gå rätt. För att bli ensam, eller för att bli bunden. För förändring, eller för vardagen. För det okända, för dig, men inte för dig. Inte alls för dig. För mig, för min osäkerhet.
Det är ju så mycket tryggare så här.
Om jag inte hoppar, så behöver jag aldrig falla. Jag behöver aldrig förlita mig på att någon fångar mig, jag behöver inte lita på någon.

Om jag aldrig släpper in, behöver jag inte oroa mig för att något ska försvinna.

Om jag aldrig släpper in..

Aldrig släpper in..