Ute och flyger

Jag provar lite nya uttryckssätt och vingar ett tag.
Kanske kommer jag tillbaka.

Dagens tips: Ett djur och en grönsak

Ibland önskar jag att det fanns fler automater där man kunde få en get. Mest känslan av det, allt skulle bli så mycket roligare då. Tror jag. Det känns så. Världen skulle bli en helt annan plats.

Och palsternacka är underskattat, smaka så får du se. Som morot, fast vit, den ser bara lite äckligare ut men det är den inte.

Hemma och borta

Hemma igen och bloggen känns gammal. Som en tid som försvunnit, som så mycket annat. Livet är på ett sätt precis så som jag lämnade det, för mycket som jag lämnade det. Men också har det förändrats helt, aldeles för mycket, allt bara försvinner, även om det var jag som försvann först, jag är medveten om det. I alla mina sammanhang känns det som vi alla färdas ifrån varandra, på vissa ställen tydligare än andra med människor som flyttar. Ingenting består, och oftast känns det dåligt, i alla fall till en början, men jag glömmer ju snabbt och allt verkar hända för en orsak har livet lärt mig. Oftast är det så. Jag börjar kunna det här med att sakna nu. Och för att vara någon som inte tycker om förändring och vill hålla kvar allt och alla som det var och är, byter jag omgivning förvånansvärt ofta. Antagligen behöver jag det och jag lär mig massor, allt. Idag kände jag att jag växt, och på samma gång var precis samma. Jag är hemma och det är tryggt, för tryggt, jag måste snart iväg igen, men jag vet inte vart. Men om jag någonsin ska fastna någonstans måste jag lära mig att stanna också. Plats i korgen. Men jag tror att jag inte längre minns hur min korg såg ut. Finns den ens kvar?
Som en vind genom ett hav, det finns så många vägar och alla kan bli rätt, bara jag tror på de. Jag saknar, både det som är borta och det som är kvar och det som är på väg att försvinna, eller kanske förändras? Människor kommer och går och jag är så tacksam för alla, men gråter ändå.
Jag är för spretig för att kunna knyta ihop ändarna men jag älskar er, även om jag kanske inte säger det högt.
Vi får se om den överlever. Bloggen.













mitt hem under palmerna

Blogger goes Israel

De har 3 veckorna (eller vad det nu ar) kanns som mycket langre. Ibland vaknar jag och vet inte riktigt var jag ar, men ibland kommer jag pa mig sjalv med att knappt komma ihag hemma. Det ar verkligen nu har.
Och jag har varit med om mycket. Mycket. Redan.
Traffat manga nya manniskor, det har varit upp och ner men mestadels upp, jag ar sa glad att jag akte. Ett harligt gang! Men nagra har redan lamnat oss,.och jag saknar de sa. De jag kom narmast har lamnat mig. Och det var manniskorna fran Korea. Jag alskar de, en och en och deras kollektiva personlighet som ingav en alldeles speciell stamning. En var min rumskamrat, jag kom henne nara. En foll jag for. Inte sa hart, vi foll bada tva hans sista kvall har, och det var vackert. Jag skulle aldrig velat vara utan det, utan honom. Aven om mitt lilla hjarta onskade att han inte skulle aka redan nasta morgon. Men det ar en saga jag alltid kommer att minnas, saga for det kanns inte riktigt verkligt. Och nu kommer han alltid att bevaras, det vi hade kommer alltid vara intakt pa ett satt som inte hander ofta.
Lite som det korta stormen jag hamnade i nar jag gick hem fran Rehovot. Plotsliga kraftiga skurar och blixt och aska, jag log, jag tycker om ovader. Bilarna brydde sig inte alls och splashade ner mig dar jag gick vid vagkantan, men jag bara skrattade for mig sjalv. Och sen gick jag hem, och torkade upp. Synlit ar jag helt torr, det blev jag snabbt. Men innanfor ligger fukten kvar, mest som en kansla.

Det har forstas hant mycket mer, men om jag ska skriva ner allt hinner jag inte med det som hander nu.

Snö på hebreiska

Det kändes lite mer overkligt än vanligt, när vi låg där i sängen, för det var ju så verkligt. Min röda filt är väldigt verklig. Flygplan och sand och israeler är inte lika verkliga. Inte än.
Men snart.
Snart är det min filt och finaste snögubben Casper som inte är lika verkliga. Matsalar och hebreiska i högsta grad där.

Är det inte lite konstigt egentligen?


















3 am snowman

Knappt en månad sen

...och ändå minns jag det inte. Vem har brutit sig in och skrivit i mitt kollegieblock, med min handstil? Scary.

"Jag vill känna dig rinna genom mina fingrar.
och det kan betyda så mycket
Sila fingrarna genom dig som du vore flytande sammet
och jag har begränsat det
, som blod
och jag har vänt betydelsen lite

Ibland kan jag förstå seriemördarens känsla, inte för att jag någonsin skulle vilja döda, (flugsmällare ger mig skuldkänslor ibland, jag tittar efter myror när jag går på stigar, för då inkräktar jag hos dem.)
Allt handlar om sammanhang.
Vanan, finjusterandet, fullkomlighet; världen i ens händer. Egentligen glorifierar jag något annat. Ett mönster att passa in i, veta sin plats, skapa sina reglar, hålla sina löften.

och det där om att stå där 13 år senare, jag har inte glömt."

Va?
(Är jag möjligen sömnskrivare?)

Ibland lägger jag ostpussel också

"Sänd en ängel till mig ner, det kan Du väl när jag om det nu ber."

Jag läser det du skrivit till mig, om och om igen. Det är inte alltid det fastnar, men när det gör det ... då känns det. Och hur mycket jag än tänker så förstår jag inte, hur du fastnade för mig. Jag som var så liten, blyg och tystlåten. Såg du dig själv i mig, var det så du var och var det därför jag blev barnbarnet du aldrig fick?
Jag såg mig som det ibland, men mest så här i efterhand, det finns så mycket som jag ångrar. Jag önskar du blivit över 100. Men det är väl ett ganska bra tal att sluta på, eller hur, min eviga poet?
Jag vill tro att jag fick mitt skrivande från dig.
Fast jag inte vet vem du var.
(Vem älskade du? Vilken färg var dina första gummistövlar? Hur bra var du i längdhopp? Vad fick dig att skratta? Att gråta? Hade du någonsin kunnat föreställa dig livet sådant, så som det blev? Kände du igen dig som gammal? Kände du döden? Hade han lie? Är döden också poet, kom han och hämtade hem dig och var det han som gav dig dina vingar? Sliter man ut vingar? Eller är de som mjölktänder och man tappar de en gång, men det växer ut nya när man har växt ikapp sig själv? Är alla fallna änglar en gång, mellan mjölkvingarna och de riktiga? Föll du långt ner, ner till jorden? Satt du bredvid mig när jag grät mina första tårar som brände? Var det du som lärde mig att tårar är vackra? Vill du fortfarande vara min ängel nu när du fått dina visdomsvingar och får vara precis som du vill?) Även om jag aldrig sa det, så älskade jag dig.