Mannen som vinkade

På väg hem från en picnic tittade jag in i trädgård. Det var några pojkar som spelade fotboll, en bit bort, det var på andra sidan gatan. Jag tittade lite på en av dem en stund. Han tittade tillbaka.
Och så vinkade han.
Det kändes som det var för att han kände igen mig.
Jag vinkade tillbaka. Men stannade inte. Jag har ingen aning om vem det var.
Men inte för att hans utseende inte var bekant, utan för att jag inte såg det riktigt. Hans kompis vet jag vem det var, men det var ingen jag direkt kände.

Jag fick lust att smyga tillbaka och titta lite närmare på den vinkande mannen. Men så kan man väl inte göra? Så jag gjorde inte det.
Men jag kommer alltid att undra vem det var.

Svenskkottinformation

Det finns alltså en sida som heter svenskkottinformation.se. Det tycker i alla fall jag är ganska roligt, på flera sätt. (Jag kanske är lättroad, jag vet inte.)

Men visst är det så att man numera kan använda å,ä,ö i webadresser? (Om det bara inte är ett ont rykte jag hört, annars kan vi säga att oooom det skulle vara så att man kan,)
Då skulle jag vilja starta en sida som hette svenskköttinformation.se, det skulle vara en fanatisk sida tillägnad kottarna.
Och den skulle vara bitter över att köttindustrin tagit dess givna namn.

Verkligheten

Idag har jag varit vardaglig. (Jag har inte gömt mig under täcket) Jag behöver det ibland. För att påminna mig om att det faktiskt finns en verklighet. (För att undvika att gömma mig under täcket)
Den känns inte lika skrämmande när man lever i den. Det är ju inte någonting att vara rädd för, men det är jag ändå ibland. Eller inte rädd för att den finns, för att den inte finns kanske.
Eller både och.
Ja, det är komplicerat.

Det är i alla fall bra nu.
Jag känner mig verklig.
Fötterna på jorden.
"Rejäl, stark och klok" som G sagt.

Pannan är rynkad

Bekymrad. Social, fast orkar inte med människor. Alla känslor samtidigt fast ändå inga alls.

Konstigt humör.

Framtiden finns inte, men inte nuet heller. Fast jag lever ändå inte i det förflutna lika mycket som jag kan göra. Jag tror att tiden står stilla.
Eller nej, tiden står inte stilla, den springer fram. Det är jag som står stilla.
Jag har stannat.

Och här är hon

Katten

Jag ligger slängd i soffan, bakgrundsmusiken från lost in translation klingar ut. En blandning av trötthet och melankoli ligger som ett tjockt lager runt mig, men det är ingen direkt dålig känsla. Jag stirrar in i eftertexten utan att egentligen se den, när ett huvud dyker upp ovanför soffkanten, för att lika snabbt försvinna igen.
Med en hoppande katt som ramlar runt kan man inte annat än skratta. Och det gör jag. Nu har hon trasslat in sig i pinnstolen.
Några sekunder senare hoppar hon upp utan att ramla ner och kräver min fulla uppmärksamhet.

Hennes pigga ögon och outsinliga nyfikenhet gör mig glad. Och jag kan inte bli arg på henne för att hon aldrig ger sig, jag försöker låtsas men jag tror att hon ser igenom mig.
Jag ler för mycket inuti.

Försommar

det här är kanske sista sommaren
och jag känner mig otillräcklig
i mina drömmar
men utan dem
skulle tillräckligt
aldrig vara nog

glittriga silverdöskallar lyser upp
en annars ganska mulen tid
trots sol

promenader och picnicar
i sommarjobbens säsong
står ut som vallmon på rapsfältet
glada människor
glada, älskade människor
strålar ikapp med nattens svala stjärnor
och jag är aldrig så lycklig
som av ett skratt

om du säger att jag räcker till
ska jag försöka tro dig den här gången

En bra kväll

Rondellsittande och prat om människans eventuella utveckling till växtriket.

3:38 minuter tankar

Jag sitter här och är trött. Orkar inte strukturera ens mitt skrivande. Att jobba är både bra och dåligt. För att inte orka tänka betyder också att inte orka tänka på allt det jobbiga. Och jag har lärt mig lite mer att inte ta åt mig så mycket, för mycket och att jag faktiskt duger, ibland. Ingen har så många krav på mig som jag har själv. Och det här var inte alls vad jag tänkte skriva från början. Jag satt och tänkte på sentimentalitet och galenskap och jag ville få fram en fri, tokig men samtidigt ganska melankolisk känsla. Jag tänkte på förut, länge sedan förut och eftersom ibland igår känns som länge sen så var det en halv evighet sedan. Jag skriver halv för evigheten är lång, och den skrämmer mig. Och jag lyssnar på HIM och känner mig jättenördig. Det är inte ens bra, men det spelar ingen roll. Det känns som då för länge sen. Då visste jag inte ens vem Ville var, men det kändes lite coolt. Och det finns så mycket jag ångrar, men det gör inget, för alla kan inte göra allt och det är inte ofta man faktiskt gör rätt.
Jag är ganska nöjd ändå - just nu. Jag tror på att allt händer för en orsak, att allt spelar roll. Och oftast vill jag inte vara någon annan. Och nu blev det en annan låt, skönt.

De där tillfällena

Ibland kommer det dagar, dagar då man bara hatar världen. Eller inte dagar, tillfällen, för de kan gå över lika fort som de kom. De behöver inte ha någon speciell orsak, det kan de ha, men oftast har de ingen alls. Allt faller ner i någon slags grå slasktratt, blandas om ordentligt och tillslut kan man inte urskilja någonting. Allt tas upp av den grå sörjan.
Jag föraktar den grå sörjan.
För allt är ju så vackert egentligen.
Men iklätt den grå sörjan är ingenting vackert.
Inte ens du.

Lyssnade på lite kinaljud för några dagar sedan. Och jag kände knappt igen dem! Hälften kanske, hade jag knappt något minne av alls, inga assosiationer. Vilket var lite skrämmande.. Tråkigt framförallt, man glömmer så fort. Eller jag glömmer fort. Alldeles för fort.
Så många som är borta, och jag glömmer nästan bort att sakna dem.

Jobbjobb och koder

Det var länge sen jag bloggade nu.
Ville bara konstatera det.

Känns som jag bara jobbar nu. Men det är helt okej. Med 4 olika jobb får man ju variation i alla fall.. Jag har inte riktigt bestämt vilket som är bäst än, det varierar nog från dag till dag.
Jag har inte riktigt några intressant tankar just nu. Ibland är jag glad, ibland ledsen, ibland rädd (mest rädd för att det inte är mer än så här), oftast är jag trött.

Jag vill så mycket. Men jag vill att allt ska hända på en gång och hela tiden, samtidigt som jag inte riktigt vågar ta steget och har hiskeligt svårt att bestämma mig.
Därför händer det inte så mycket.
Just nu.
Men jag tror att det kan vara bra för mig också.

En sak i taget.

Jag har förresten inte haft så tur på nya tågjobbet. (Jag tycker dock om att säga att jag jobbar med tåg. Tåg är bra. Fina. Fridfulla? Kanske har jag en liten konstig fascination för tåg..) Första elevdagen tappade jag min telefon. Borta. Sen, i rask takt, låste jag in mina skåpnycklar och tappade min "lånetelefon" på spåret, fast den hittade jag i och för sig.
Skåpet fick jag och Christus ragga byggjobbare och bultsax för att få upp.

Nu har jag kodlås. För annars skulle jag låsa in nycklarna igen. Kanske imorgon.

Får jag skaffa kodlås till livet också?

Det här ska tydligen vara någon slags visdom

"En måltid
utan ost är
som en
vacker kvinna
utan tänder"

VA?!

(Min magnet förolämpar mig.
För måste jag verkligen tillägga att jag köpte den utan att tveka?)

Språklektion

- ...så den sprack!
- Sprickte, heter det.
- Jag har bott här i 3 år nu..
- Ja, du måste lära dig.