Katten

Jag ligger slängd i soffan, bakgrundsmusiken från lost in translation klingar ut. En blandning av trötthet och melankoli ligger som ett tjockt lager runt mig, men det är ingen direkt dålig känsla. Jag stirrar in i eftertexten utan att egentligen se den, när ett huvud dyker upp ovanför soffkanten, för att lika snabbt försvinna igen.
Med en hoppande katt som ramlar runt kan man inte annat än skratta. Och det gör jag. Nu har hon trasslat in sig i pinnstolen.
Några sekunder senare hoppar hon upp utan att ramla ner och kräver min fulla uppmärksamhet.

Hennes pigga ögon och outsinliga nyfikenhet gör mig glad. Och jag kan inte bli arg på henne för att hon aldrig ger sig, jag försöker låtsas men jag tror att hon ser igenom mig.
Jag ler för mycket inuti.