Vem ger bort en sko?

En man försökte köpa mina skor på tunnelbanan igår. Ganska roligt faktiskt. Han var ihärdig. Ville verkligen ha mina skor.
Det började i liten skala och han frågade var jag hade köpt dem och så. För att sedan eskalera, och när jag skulle gå av: Jag kan väl få ena i alla fall?

Jag tog mig friheten att göra en översättning, för han pratade utrikiska. Man hinner faktiskt lära sig ganska mycket om en människa på några stationer om man pluggar ur musiken. Mannen (och hans tysta kompis) kom från Libanon och skulle vara här i två veckor. Men de hade varit i skåne innan, fast det lät som han tyckte att det var för lite folk där. Han tyckte om mycket folk.

Jag skulle vilja skriva en rolig slutscen. Men jag gick bara av sedan.
Kanske borde jag gett honom min ena sko i alla fall?

Sjuuuk..

Jag hade nästan glömt hur liten man känner sig när man är sjuk.. Att man verkligen inte orkar någonting och att allt upphör att spela någon större roll. Det enda man vill är någon ska sitta vid ens sida, klappa en lite på huvudet och säga att det kommer att bli bättre.
Det blir bra snart.

Sick is depression with a twist.

Some scary shit

They don't make it like that anymore.

Mask

Maskar är ganska äckliga om man tänker efter.
Speciellt när det regnar.

Idag har det varit brabrabra, en bra dag helt enkelt. Tack.
(och resten av veckan är jag ledig, woho!)
Nu blir det motorsågsmassakern.

Blaha?

Nu känns det som att allt kommer att ordna sig.
Men samtidigt
Verkligen Inte.

Men det ordnar sig ju alltid.
Oavsett
hur det går.

Mental
Istid
Fast inte alls
Jag har aldrig varit så medveten
som just nu.

Men på samma gång har jag aldrig varit så här förvirrad och ovetande som jag är nu. Det är antingen allt eller inget, för mycket eller för lite. Jag pusslar, men hittar aldrig bitar som passar ihop. Så det blir hål, och hålen fyller jag med, tomhet. Medvetet eller omedvetet.
För ingenting finns ju inte.
Det finns alltid något bakom.
Jag undrar om allt var meningen eller om hela livet bara är ett stort misstag. Och jag undrar varför jag skriver
när det är så uppenbart
att jag inte ens orkar tänka.

(Och jag undrar, varför det här blev så neråt, när jag egentligen är mer uppåt?)

Sötaste

Jag har fått en röd, glad tandborsthållare i min brors och hans flickväns nya lägenhet.

=)

Saker jag inte ska göra:

Titta på romantiska komedier.
Jag vet det, sen länge. Men ibland blir det bara så.. (Ibland är man ensam hemma med mamma.)

Jag kommer aldrig att få min saga. Det är det som gör ont.
Det är därför något brister inuti
och det ser ut som jag gråter
för filmen

Status

Egentligen vill jag bara träffa någon
men samtidigt vet jag att det inte är så enkelt.

Kanske är jag en sån som aldrig blir riktigt nöjd.

(Fast som tur är så är jag ganska lättdistraherad. Jag fick en ballong i händerna och då kunde jag inte koncentrera mig på något annat på en lång stund. För jag var tvungen att leka med den.
Jag ska sätta det som en av mina positiva egenskaper.
Men kanske inte på mitt CV.)

Det krävs ingenting, men samtidigt krävs det allt.
Krävs, vilket konstigt ord..

En sång lättar alltid upp

Jag mötte 2, väldigt olika, gamla skolkamrater igår på tunnelbanan. Tunnelbanan är en plats för möten.
Men. Vad säger man? Jag kom på mig själv med att inte alls veta den sociala koden för vad man berättar. Jag tror mitt humör avgör vad jag pratar om. Vad gör man egentligen, mer än jobbar, om dagarna. Inget speciellt, men har det ändå ganska trevligt. Om man inte gör något spektakulärt, säger man ingenting då? Kanske gör jag just ingenting, men bra mycket mer än förr. Men det kanske fortfarande klassas som ingenting, ingenting som i den sociala koden när man pratar med människor man nästan aldrig pratar med.
Kanske finns det inga regler (men det finns det ju alltid). Tror jag alltid varit ganska dålig på att se dem.

Förresten var det lite konstigt, att jag kramade den jag inte någonsin känt, men inte den andre som jag ändå nästan känt. Vi var absolut inte bästisar, men jag kände honom bra mycket mer än den första (som förresten var den andra, bara för att förvirra). Honom hade jag ju knappt pratat med, jag vet inte ens vad han heter.
Han visste nog inte vad jag hette heller. För han kallade mig för tjejen. Men han var hårdrockare, kanske är någon slags samhörighetskänsla? (Jag ska inte gå in på det också.)

Nästa gång kanske jag ska sjunga en sång för personen istället.
(Problemet löst!)
Kanske "Lilla björn och lilla tiger"

Lögn (?)

Egentligen har jag inte så mycket att säga nu.

Skulle jag kunna säga, men det är ju lögn.
Jag har hur mycket som helst att säga. Det kanske inte är vidare intressant för dig, men det bryr jag mig inte om.

Jag har just haft barn här, i trädgården och då kommer jag att tänka på när jag var barn, i trädgården. Jag vill skriva att det var underbart. För det tror jag att det var. Men jag kommer inte riktigt ihåg.
Jag vet inte om jag var lyckligare då.
Det kan jag inte veta.
För jag minns inte.
Men på något plan tror jag det.

Igår gjorde jag saker som jag inte kunde göra som barn. Jag var på middag, lagade middag, hos Hilti, spelade spel, och lite så. Nu låter det precis som sådant jag hade kunnat göra som barn. Men det var det inte.
Inte på det sättet.
Jag kan skriva att det var underbart, om ordets styrka inte skrämmer någon, för det kommer jag ihåg att det var. Igår kommer jag ihåg.
Jag vet inte om jag är lyckligare nu, än när jag lekte i trädgården.
Men på något plan tror jag det.

Gräset är alltid grönare, fast i min trädgård är gräset väldigt grönt.

Kites are funn!

En dag med kites! Drakflygning på gubbängsfältet. Jag hjulade nästan dit, i alla fall hjulade jag en gång. Jag illustrerade även en packad sardin, iklädd fisktröja.
Mycket spring och fotande. Lite smygfotande.

Drakflygning tycker jag är underskattat. Där har vi mycket att lära av kineserna. De kan de här grejerna.
Inte en endaste till drake (än våra 2) inom synhåll. Och vi var ändå på ett fält. I perfekt drakväder.
Var håller alla drakfantaster hus?
Finns de ens?
Eller är drakflygning en utdöende konst i det svenska samhället?

Dagens upptäckt:
Lök.
Miss Kite är tokig i lök. Seriöst, en macka med hälften lök, hälften sallad. (Jag överdriver inte.)
Det verkar inte riktigt hälsosamt tycker jag.
Men å andra sidan har jag aldrig tyckt om lök.
Det är nästan lika äckligt som ost.

"När man bygger upp ett fängelse från grunden
är det en sak man bör tänka på:
utan hopp kan ingen människa leva
därför måste någon kunna rymma då och då..."

Benjamin Franklin

I helgen såg jag ett frågeprogram på TV. Frågan handlade om vilken uppfinnare som också var verksam inom amerikanska revolutionen. Och jag visste svaret. (Det fanns alternativ.)

Jag såg personen i fråga som en kort, tjock, tecknad gubbe.

Och jag visste vad han hade uppfunnit också. Åskledaren.
-Det är han med draken! utbrast jag.

Även draken var tecknad.
Och jag har fått min allmänbildning från ett dataspel som jag spelade när jag var liten. Så säger de att dataspel ska vara fördummande, in your face! säger jag bara.
Okej, lite ironisk är jag.
Men ändå.
Amerikanska revolutionen kunde jag dock inte säga precis vad den innebar.

Jag tror inte den finns i tecknad version.

Så här hade jag ingen aning om att han såg ut.

Upp och ner? No kidding..

Och nu gråter jag igen.
Jag är inte ledsen. Jag gråter bara. Och det är vackert.
Det vemodiga leendet är kanske det vackraste.

Egentligen ville jag bara ha en kram. En tyst ömhetsbetygelse, och jag tror att jag fick det. Inte fysisk, som jag inbillade mig var det jag ville, men jag fick det.
Det är inget jag kan förklara.
Men vackert var det.

("Hur du hela tiden går vid min sida..")

En hyllning

Bubblande skrattattacker och roliga kommentarer, vars innebörd redan bleknat lite men känslan finns kvar.
En filt och en röd/vit rutig handduk. Hembakt och sol över stadshuset. En eftermiddags- avslappnad lagom dåsig stämning, men med energi som lurade bakom hörnet.
Ankor och alkisar.



Att ha klänning kändes inte så konstigt som jag trodde.


En hyllning till livet. Inget speciellt egentligen, men det enkla är ibland det viktigaste. Ta vara på timmarna, som vi får, varje dag. För det är en gåva. Den största vi får. Och eftersom vi omöjligt kan veta från vem, kan vi vara tacksamma för varandra.
Jag är glad att jag har dig.
Tack.

Jag tycker att dina visioner är jättefina, Theresias..

Min mammas bekant drömde om mig inatt. Eller i alla fall om någon som såg ut precis som mig. (Mycket drömmar nu..) Jag skulle bli sjuksköterska.

Nämen så praktiskt!
Då vet jag det då.

Historian om svackan (the story of my life)
och dansande dvärgar

Jag blir så förvirrad av förändring.
Jag har fel jobb.
Mina fredagstider ändrades 7 gånger.

Jag blir så trött. Jag vet att det inte är hela världen, men allt ändras verkligen HELA tiden. I förmiddags fick jag reda på att jag inte har så mycket jobb längre. Alla arbetstider innan 14.30 är borta. Det blir ganska mycket.. Och det är de vilsamma, behagliga tiderna som försvinner.
Jaja, allt kom då på en gång. Jag kom att tänka på allt som var dåligt just nu. Jag gick in i en liten svacka. Men jag kom ur den, genom att laga mat. Alltså distrahera mig med annat. Nu med lite distans kan jag se att allt grundar sig i att jag inte vet vad jag vill.
Jag behöver en plan.
För om jag vetat, om jag haft ett mål, hade detta inte varit hela världen. Nu är det hela världen, eftersom jag inte har så mycket annat. Eller det är klart jag har, men det vrider också till sig, pga att jag är så osäker på framtiden. Det finns så många lösa trådar och jag kan inte knyta ihop dem, inte än, inte själv. Jag är rädd att kanske glömma bort någon, tappa någon, dra sönder någon.
Jag vill ha en överblick. Kunna planera lite. Veta lite. Just nu vet jag ingenting.
Framtiden, en ständig källa till ångest.
Det är ju upp till mig, och just det är lite läskigt.

Ta beslut har aldrig varit min starka sida.

Jag brukar skriva snabbt, och inte tänka så mycket innan jag publicerar. Nu har jag varit lite mer okoncentrerad. Då blir det långt, för det kommer så många tankar. Som ändras eftersom.
För att hoppa till något roligare, drömmar. De är roliga. (Jag syftar inte på kakan. Då hade jag sagt god.) Inatt drömde jag om en lite butter dvärg som jag dansade med. En karneval. Jag kommer ihåg en replik:
-Frikyrkliga kravaller?
-Det är vanligare än man tror.

Och så drömde jag att jag vaknade, precis innan jag vaknade. Jag har gjort det förut, det är förvirrande.

Otur. *båtljud*

Till alla mina andra jobbintervjuer (som inte är sådär hiskeligt många, men ändå) så har jag förberett mig, jag skulle nästan vilja säga minitiöst (men det gör jag inte, för jag är inte helt säker på hur det stavas), noga.
Då har det i princip inte blivit någon intervju. Mer, "Jaha, och vad gör du då?"- stämning.
Inför denna gången hade jag inte tid till några förberedelser. (Eller ork.) Och då blev det såklart Värsta Seriösa Intervjun (VSI). Satans Murphy. (Eller vem ska jag skylla på?)

"-Det här kommer inte att ta så lång tid. Om en halvtimme ska vi nog vara klara. -*nervöst skratt, inre tanke: AAAHH*" (fast inte så dramatiskt)
Läskigt. Men ändå inte så. Jag skulle inte anställa mig, så jag klandrar inte dem om de inte gör det. Jag har slutat att ta saker så allvarligt tror jag. Jag leker mig fram (Kanske är en konsekvens av att jobba med barn?) Men det känns inte riktigt som jag jobbar. Men jag går ju definitivt inte i skolan. Och arbetslös är jag inte.
I alla fall, intervju. Jag är dålig på att prata om mig själv. Jag är ganska dålig på att prata rent allmänt faktiskt.

Så "redaktionsmöte" efter intervjun. Redaktionsmöte med utsikt över hav och båtar, och en skidbacke med snö på. Konstigt. Och jag kände mig som en prao. Men bra. Trevligt.

Ursäkta, jag gick upp 4 imorse.

Falafel

Sån är hon..

Idag är det sol. Och varmt. Nästan sommar.
Man blir glad när man tittar ut.

Men jag tänker ha min vinterkappa ändå.
För sån är jag.

Bergochdalbanan

Idag har det verkligen växlat. Upp och ner, hit och dit, flera gånger om. Och imorgon ska jag flänga hit och dit, upp och ner. Just nu känns det bara usch. Att jag inte orkar mer. Men Ray lugnar. Fantastiskt hur något, någon kan ha en sån effekt på en. Han får mig att lyssna, blunda, och andas. Bara koppla bort allt en stund.
Han är härmed återupptäckt.

Och när jag vältrar mig i någon sorts tillfällig självömkan som egentligen bara är trötthet tänker jag på våran dödlighet.
Hur lyckligt lottad jag egentligen är.
Jag borde ha spö som klagar.