Bergochdalbanan
Idag har det verkligen växlat. Upp och ner, hit och dit, flera gånger om. Och imorgon ska jag flänga hit och dit, upp och ner. Just nu känns det bara usch. Att jag inte orkar mer. Men Ray lugnar. Fantastiskt hur något, någon kan ha en sån effekt på en. Han får mig att lyssna, blunda, och andas. Bara koppla bort allt en stund.
Han är härmed återupptäckt.
Och när jag vältrar mig i någon sorts tillfällig självömkan som egentligen bara är trötthet tänker jag på våran dödlighet.
Hur lyckligt lottad jag egentligen är.
Jag borde ha spö som klagar.
Idag har det verkligen växlat. Upp och ner, hit och dit, flera gånger om. Och imorgon ska jag flänga hit och dit, upp och ner. Just nu känns det bara usch. Att jag inte orkar mer. Men Ray lugnar. Fantastiskt hur något, någon kan ha en sån effekt på en. Han får mig att lyssna, blunda, och andas. Bara koppla bort allt en stund.
Han är härmed återupptäckt.
Och när jag vältrar mig i någon sorts tillfällig självömkan som egentligen bara är trötthet tänker jag på våran dödlighet.
Hur lyckligt lottad jag egentligen är.
Jag borde ha spö som klagar.
posted by Lungan at 22:16
1 Comments:
Sådär brukar jag också tänka.. men alla har ju sitt, alla har rätt att vara ledsna oavsett hur lyckligt lottad man egentligen är, bara man inte är det jämt. Man får tycka synd om sig själv - ibland. puss på Lovisa i vårsolen.
Skicka en kommentar
<< Home