En sång lättar alltid upp

Jag mötte 2, väldigt olika, gamla skolkamrater igår på tunnelbanan. Tunnelbanan är en plats för möten.
Men. Vad säger man? Jag kom på mig själv med att inte alls veta den sociala koden för vad man berättar. Jag tror mitt humör avgör vad jag pratar om. Vad gör man egentligen, mer än jobbar, om dagarna. Inget speciellt, men har det ändå ganska trevligt. Om man inte gör något spektakulärt, säger man ingenting då? Kanske gör jag just ingenting, men bra mycket mer än förr. Men det kanske fortfarande klassas som ingenting, ingenting som i den sociala koden när man pratar med människor man nästan aldrig pratar med.
Kanske finns det inga regler (men det finns det ju alltid). Tror jag alltid varit ganska dålig på att se dem.

Förresten var det lite konstigt, att jag kramade den jag inte någonsin känt, men inte den andre som jag ändå nästan känt. Vi var absolut inte bästisar, men jag kände honom bra mycket mer än den första (som förresten var den andra, bara för att förvirra). Honom hade jag ju knappt pratat med, jag vet inte ens vad han heter.
Han visste nog inte vad jag hette heller. För han kallade mig för tjejen. Men han var hårdrockare, kanske är någon slags samhörighetskänsla? (Jag ska inte gå in på det också.)

Nästa gång kanske jag ska sjunga en sång för personen istället.
(Problemet löst!)
Kanske "Lilla björn och lilla tiger"