Blaha?

Nu känns det som att allt kommer att ordna sig.
Men samtidigt
Verkligen Inte.

Men det ordnar sig ju alltid.
Oavsett
hur det går.

Mental
Istid
Fast inte alls
Jag har aldrig varit så medveten
som just nu.

Men på samma gång har jag aldrig varit så här förvirrad och ovetande som jag är nu. Det är antingen allt eller inget, för mycket eller för lite. Jag pusslar, men hittar aldrig bitar som passar ihop. Så det blir hål, och hålen fyller jag med, tomhet. Medvetet eller omedvetet.
För ingenting finns ju inte.
Det finns alltid något bakom.
Jag undrar om allt var meningen eller om hela livet bara är ett stort misstag. Och jag undrar varför jag skriver
när det är så uppenbart
att jag inte ens orkar tänka.

(Och jag undrar, varför det här blev så neråt, när jag egentligen är mer uppåt?)