Otur. *båtljud*

Till alla mina andra jobbintervjuer (som inte är sådär hiskeligt många, men ändå) så har jag förberett mig, jag skulle nästan vilja säga minitiöst (men det gör jag inte, för jag är inte helt säker på hur det stavas), noga.
Då har det i princip inte blivit någon intervju. Mer, "Jaha, och vad gör du då?"- stämning.
Inför denna gången hade jag inte tid till några förberedelser. (Eller ork.) Och då blev det såklart Värsta Seriösa Intervjun (VSI). Satans Murphy. (Eller vem ska jag skylla på?)

"-Det här kommer inte att ta så lång tid. Om en halvtimme ska vi nog vara klara. -*nervöst skratt, inre tanke: AAAHH*" (fast inte så dramatiskt)
Läskigt. Men ändå inte så. Jag skulle inte anställa mig, så jag klandrar inte dem om de inte gör det. Jag har slutat att ta saker så allvarligt tror jag. Jag leker mig fram (Kanske är en konsekvens av att jobba med barn?) Men det känns inte riktigt som jag jobbar. Men jag går ju definitivt inte i skolan. Och arbetslös är jag inte.
I alla fall, intervju. Jag är dålig på att prata om mig själv. Jag är ganska dålig på att prata rent allmänt faktiskt.

Så "redaktionsmöte" efter intervjun. Redaktionsmöte med utsikt över hav och båtar, och en skidbacke med snö på. Konstigt. Och jag kände mig som en prao. Men bra. Trevligt.

Ursäkta, jag gick upp 4 imorse.

Falafel