"Dom andra" kontra Livets mening

Igår kväll, gav en av "dom andra" mig en riktig tankeställare.
Jag började reflektera över livets mening, och om lyckan verkligen är målet. Och varför vi i sådana fall alltid komplicerar till allting. "Dom andra", jag kallar de så. De som jag inte förstår mig på och inte ser mig ha något alls gemensamt med. Den delen av befolkningen som gör att jag ibland skäms över att vara människa. Som då och då får mig att fundera över om det inte vore bättre, för alla, om vi bara skyndade oss på och utrotade hela mänskligheten.
Men sen kommer ju de bra människorna och ställer till det.
Komplicerar.
Antingen är vi människor inte menade till att alls tänka, eller så är det just det vi är.

Ibland vet jag inte vad jag hoppas på.


Idag blev jag inkallad igen. Tack lilla Sara som kröp upp i mitt knä och sedan bara satt där tills det inte gick längre.

Det finns så mycket som ger mening. Ibland är det osynligt bara, det är därför det kan kännas svårt.

Jag tror jag är kär.

I någon som alltid har sömnrufsigt hår och otroligt hängiga, randiga byxor. Ett ansiktsuttryck som vittnar om att han alltid är lite i det blå. Han som pekar på en rödhårig figur och säger "clanon", på det sötaste sätt man kan tänka sig. Förövrigt var han den första som lärde sig mitt namn och jag fick världens största kram när jag skulle gå, efter att ha läst färdigt om petter och hans fyra getter.

Det var inte bara Svante som charmade mig helt, utan jag kommer sakna alla de små busfröna! Vilma som kallar sin lite yngre kamrat för "lilla gubben" och oavbrutet pussar på alla, Ludde som yr omkring och accepterade mig först, Sanna som bara är så otroligt gullig.. =) Ska jag fortsätta? Jag har alltså vikarierat på dagis några dar nu, för er som inte hajat de än.
Efter första dagen kände jag att jag nog inte skulle vilja jobba med det permanent, att det inte var för mig. Efter andra, var jag lite mer positiv och nu skulle jag nog absolut kunna tänka mig det (igen)! Bara man kan rutinerna, slipper fråga hela tiden och barnen börjar acceptera en och inte bara tycker man är läskig är det jätteroligt! Och man får väldigt mycket tillbaka. Vilan är mysig.. Men det kräver ju mycket också. Förstås. Trött blir man..

Spärrvakten och universums mysterier

Nej nu kanske det är dags för frukost, innan det blir ... försent för frukost.

Jag träffade på en väldigt trevlig spärrvakt på hemvägen från intervjun igår. När jag sa vart jag skulle sa han, "Jaså Stureby, ja.. Bäckaskiftsvägen kanske?" Näe, men nästan, log jag fram. "Jaså, nästan. Ha en trevlig dag då!" Ett Tackdesamma hann jag få fram innan han försvann bort. (Men egentligen var det ju jag som försvann. Han stod ju stilla.)
Det var trevligt.
Men jag grät ändå lite på tunnelbanan hem sen.

Lite senare sjöng jag första gången i kören, det var också trevligt. Länge sen jag sjöng nu, men det fick mig att sakna mina gamla klasskamrater lite.

Ännu längre senare fastnade jag i ett samtal om universums mysterier, det var även det trevligt. Men lite läskigt. Det tenderar att bli det, när man svävar ut i saker som får en att tvivla på sin egen existens.

Kom och skrik sönder mina öron, jag skulle må så mycket bättre då.

Woho!

Iiiiiih! Fick just mitt första trevliga svar på alla mina jobbsök. Spontanlycka! Hoppade runt lite på golvet. Inte för att jag har fått jobbet än, men bara en intervju känns som en vinst just nu. Arbetslösheten tynger ju ner en lite i skorna emellanåt.. Visserligen är det bara på pressbyrån och visserligen tänkte jag när jag gick förbi där i fredags att de va kanske tur att jag inte hört nåt härifrån, här verkar det ju så fullt upp.. Men det spelar ingen roll nu! Jag är överlycklig för allt. (nästan) Men jag vet att det inte är särskilt stor chans att jag får det alls (de vill att man ska ha kassavana, och jag har bara ytterst lite och dessutom svart), inte de bästa förutsättningarna kanske. Men om inte annat ger det mig lite energi att fortsätta söka.
Och lite hopp är ju aldrig fel.

Ren ondska

Nyheterna fick mig att börja gråta idag.
Då har det gått långt.
Jag trodde nog inte att det fanns ren ondska i världen, att människor kan vara genomusla, men det har visat sig att jag har fel. Jag har idag insett att det finns verkligt onda människor. (Skratta inte åt mig, jag vet att jag kanske borde ha förstått det för länge sedan. Men jag vill inte att det ska vara så! Så därför är jag inte längre helt övertygad. Bevis för att man lätt glömmer det dåliga..) Men jag står dock för min slutsats från tidigare idag;
Den här världen är på väg käpprätt åt helvete.

Men (om jag ska sprida lite ljus) mina, "mina" barn är underbara. Så än har jag inte tappat tron på mänskligheten!

Bussfärd

På 43ans buss lyckades min vän, på något sätt, skjuta iväg sin lypsyl-kork så att den försvann spårlöst och eftersom vi skrattade redan innan skrattade vi ÄNNU mera nu. Så mycket att en farbror snett framför oss vände sig om och undrade lite nyfiket om han fick fråga vad det var som var så roligt.. =)

Det hela löste sig dock, vi hittade hatten på väg ut ur bussen.

Dagens konstaterande:
Kulturhuset är fullt av idéer!
och alrunans rötter ser ut som människor.

P3 i fokus

Jag såg att Opeth skulle spela på p3 Live ikväll, tjoho tänkte jag då, mina gamla favoriter! (Som jag i och för sig inte riktigt har lyssnat på, på ganska länge nu. Men ändå..) Och när jag började lyssna slog det mig, kanske är de inte så speciella egentligen.. Eller jag menar, jag tyckte det utan tvekan förut, men nu har de mest hängt kvar som något man säger när någon frågar vad man gillar för band.
Som en reflex.

Dagens bra och dåliga:
Bra - Det finns ganska många klipp med bl.a. "så funkar det" på p3s hemsida.
Dåligt - Min dator låter mig inte lyssna på dem.

Snö!

På min resa mot postlådan idag hörde jag, genom mp3-musiken, hur tyst det var ute. Att det enda jag kunde höra (om jag stängde av musiken) var min egna knarrande fotsteg. Postlådepromenaden var alldeles för kort så när jag kom till mitt hus gick jag bara förbi det. Utan att riktigt veta vart eller varför. Det blev till parken, som det brukar bli. Pulsade ut i snömassorna i mina alldeles för tunna skor och mot Kina-Kenneths grav. Men den hade skändats lite, och mina detektivimpulser tvingade mig att undersöka det närmare. Korset var inte borta, bara sönder och det var 2 olika spår dit. Harspår och människospår och jag bara antog att det var människan som var boven, för människor förstör.

Jag var inte lika förkrossad som man skulle kunna tänka sig, och gick och satte mig på min gunga istället, och nu stängde jag faktiskt av musiken och satt ett tag och bara lyssnade på tystnaden, underbart.

På väg hem igen tänkte jag på hur välbekant allt var, och att det var tryggt men på samma gång lite sorgligt. Det var vackert men parken såg ut som vanligt. Husen såg ut som vanligt. Skorna hängde över vägen som vanligt. Jag tror jag behöver gå vilse ibland, för att hitta något nytt.

"Det känns lite som att jag gått vilse, men inte vill hitta hem igen"

Snön bäddar in allt i ett lite dämpande hölje, lägger sig runt världen som ett skyddande, mjukare skal och om man ramlar nu så gör det inte lika ont. Därför slängde jag mig i en snödriva utanför mitt hus, och låg där en stund. Tittade på det stilla, fina snöfallet och lyssnade på vilka ljud huset gav ifrån sig. När jag reste mig och gick till dörren möttes jag av mig själv. I dörrglaset. Jag brukar inte tycka om hur jag ser ur osminkad, rent ut sagt gräslig. Men nu log jag mot mig själv. Snön gör allt fint.

Skrindor är underskattade.

Det har jag lärt mig idag. Flera gånger nu, på kort tid, har jag kommit i situationer där en skrinda har varit bra att ha. Och användningsområdena bara växer och växer ju mer man tänker på det. (prova!) Man kan använda den till allt möjligt, t.ex. att frakta hitchcocks 54 filmer i eller bara dra hem någon som inte orkar gå (alt. surra fast någon i skrindan och på det sättet tvinga denna någon att gå hem, om den blivit lite jobbig). Men då kommer ju förstås problemet hur man ska få ut personen ur skrindan och sedan in i sitt boende utan att riskera att bli lynchad med högaffel. För man kan ju uppenbarligen inte bara lämna honom/henne där! Nej, då skulle man ju kanske inte få tillbaka sin skrinda igen. Och det vore ju synd. Men det problemet är ju inte skrindans, så alltså ovidkommade.
Dagens slutsats är alltså:

Skrinda - det ultimata fordonet



Vandringstrollen

Jag vet vilken världens bästa bok är. Det är det inte många som vet om, men idag fick jag reda på att också min bror kommer ihåg denna fantastiska bok! Jag blev helt förstummad. Den har legat i det dolda väldigt, väldigt länge nu och jag tvivlade på att någon mer än jag kom ihåg den. Boken är Bims och Bumse, vandringstrollen. Jag minns inte riktigt vad den handlade om, förutom att de var troll och de vandrade, men framsidan kommer jag ihåg in i minsta detalj. Och likt den har minnet av boken och dess storhet etsat sig fast i mitt inre. Jag minns vagt älvor, svartalver och andra fantastiska varelser av olika slag, men mitt minne kan missta sig där. För det enda jag verkligen minns är hur mycket jag älskade den boken.

Jag tror att den är borta, att källarmonstret har ätit upp den. För jag har inte sett den på evigheter. Men det kanske är lika bra, för jag skulle inte våga läsa den igen.
Och krossa alla mina drömmar helt.

Damen med tandblekningssystemet

När jag huttrande stod vid ett övergångsställe vid T-centralen idag, det blåste och var isande kallt, och väntade på att den lilla neongubben skulle bli grön, såg jag i ögonvrån en dam som stod vid andra stolpen. Hon mötte min blick och traskade då fram till mig, och började prata. Sen slutade hon inte prata förrän vi skildes åt igen. Jag tror knappt hon gav sig tid till att andas.

Det började med att hon var arg på banken, bankfack var inget att lita på, de stal saker därifrån. Polisen var med inblandad i det på något sätt, och även hennes brorson. Innan jag hann reagera kom samtalet, på ett ologiskt sätt, in på tandblekningssystem. Denevit kan jag nu avslöja är det bästa, håller tandläkarn borta! För er som undrat. Men det ämnet klarades av snabbt. Sen var det kläder och symaskiner som gällde tills vi gick förbi lindex och hon skulle in och handla jeans, 2 st.

Jag gick vidare, lämnad åt mina egna tankar igen. Det är märkligt.. Men jag tycker om att träffa annorlunda människor! De flesta vi passerar ser vi ju knappt. Men sen finns det de som gör intryck. Hon behövde kanske bara någon att prata med, eller så gick hon på något, men det spelar egentligen ingen roll.

Jag är en sådan ingen märker. Men det gör inget.