Snö!

På min resa mot postlådan idag hörde jag, genom mp3-musiken, hur tyst det var ute. Att det enda jag kunde höra (om jag stängde av musiken) var min egna knarrande fotsteg. Postlådepromenaden var alldeles för kort så när jag kom till mitt hus gick jag bara förbi det. Utan att riktigt veta vart eller varför. Det blev till parken, som det brukar bli. Pulsade ut i snömassorna i mina alldeles för tunna skor och mot Kina-Kenneths grav. Men den hade skändats lite, och mina detektivimpulser tvingade mig att undersöka det närmare. Korset var inte borta, bara sönder och det var 2 olika spår dit. Harspår och människospår och jag bara antog att det var människan som var boven, för människor förstör.

Jag var inte lika förkrossad som man skulle kunna tänka sig, och gick och satte mig på min gunga istället, och nu stängde jag faktiskt av musiken och satt ett tag och bara lyssnade på tystnaden, underbart.

På väg hem igen tänkte jag på hur välbekant allt var, och att det var tryggt men på samma gång lite sorgligt. Det var vackert men parken såg ut som vanligt. Husen såg ut som vanligt. Skorna hängde över vägen som vanligt. Jag tror jag behöver gå vilse ibland, för att hitta något nytt.

"Det känns lite som att jag gått vilse, men inte vill hitta hem igen"

Snön bäddar in allt i ett lite dämpande hölje, lägger sig runt världen som ett skyddande, mjukare skal och om man ramlar nu så gör det inte lika ont. Därför slängde jag mig i en snödriva utanför mitt hus, och låg där en stund. Tittade på det stilla, fina snöfallet och lyssnade på vilka ljud huset gav ifrån sig. När jag reste mig och gick till dörren möttes jag av mig själv. I dörrglaset. Jag brukar inte tycka om hur jag ser ur osminkad, rent ut sagt gräslig. Men nu log jag mot mig själv. Snön gör allt fint.