Jag tror jag är kär.

I någon som alltid har sömnrufsigt hår och otroligt hängiga, randiga byxor. Ett ansiktsuttryck som vittnar om att han alltid är lite i det blå. Han som pekar på en rödhårig figur och säger "clanon", på det sötaste sätt man kan tänka sig. Förövrigt var han den första som lärde sig mitt namn och jag fick världens största kram när jag skulle gå, efter att ha läst färdigt om petter och hans fyra getter.

Det var inte bara Svante som charmade mig helt, utan jag kommer sakna alla de små busfröna! Vilma som kallar sin lite yngre kamrat för "lilla gubben" och oavbrutet pussar på alla, Ludde som yr omkring och accepterade mig först, Sanna som bara är så otroligt gullig.. =) Ska jag fortsätta? Jag har alltså vikarierat på dagis några dar nu, för er som inte hajat de än.
Efter första dagen kände jag att jag nog inte skulle vilja jobba med det permanent, att det inte var för mig. Efter andra, var jag lite mer positiv och nu skulle jag nog absolut kunna tänka mig det (igen)! Bara man kan rutinerna, slipper fråga hela tiden och barnen börjar acceptera en och inte bara tycker man är läskig är det jätteroligt! Och man får väldigt mycket tillbaka. Vilan är mysig.. Men det kräver ju mycket också. Förstås. Trött blir man..