Ordkraft

words..
they keep stabbing me
hoping I won't fall
just
so they can stab me again!


Men sluta aldrig.

"och en dag kommer jag inte
vända mig om och
hoppas att du står där"
-Cybil White

Och så går en dag i vårt liv och kommer aldrig åter

1 år och 1 dag sen:














1 dag sen:














Båda är bra, jag favoriserar ingen. Eller båda.
Men det är klart att jag längtar tillbaka lite.

Det är svårt att jämföra kinesiska muren med mitt gröna kök. Precis som det är svårt att jämföra dagar. Hemma och borta. Jag antar att huvudsaken är att de båda är bra, jag ska nog försöka sluta med att jämföra. Bli mer som Bamse. Kanske inte bokstavligt talat, jag trivs nog bättre med att vara jag, än en tecknad björn. Och tänk att vara Bamse, vilken press! Skalman har nog alltid varit mer min filur. Stänger av och sover när han känner för det..

I alla fall,
Tack
tänkte jag säga.

Höstbarn

Jag vill tro att jag kom på hösten av en anledning. Att jag är ett höstbarn.
Hösten har det gråa, melankoliska och tungt depressiva, men också de klara gula och röda löven. De som lyser upp. Så vill jag lysa upp, och därför har jag det positiva, en solstråle i det genomträngande mörkret.
Men hösten har också blåsten. Jag är höststormen. Och när jag stod utanför dörren i den grå, fortfarande aningen gröna, och gula hösten slet vinden i mig, anföll mig. Då kände jag mig hemma. Jag skakade ur mig all depression och in flög intensiteten.

När det ser ut som det gör ute, när allt är dött, det är då man verkligen måste leva.

Igår (Igor)

Känsla:
Jag vill sjunga i ett punkband. (strax utanför hemmet)

Lukt:
Smällare, nyår när man var liten. (kapellet)

Insikt:
Overaller är klänningar för män. Och nu när någon har en klänning på sig kan du tänka: hon har en overall på sig, hon vet bara inte om det. (runt bea)

Uppfinning:
Hot Cherry Coke (c) (kollektivet)

Åldersnoja:
Inte så mycket. (universellt)

Död:
Min Nanjing-penna. (sängen)

Framtidsmonstret (luddigt)

Framtidsplanerna börjar spöka igen, de gör ofta det när jag precis avklarat studierna för en liten stund, när jag får ett andrum. I tomrummet hoppar nästa ämne i kön fram, man blir aldrig klar, "och nu händer något nytt", alltid.

6 fönster framtid
1 fönster musik
1 fönster lyrik
1 fönster mental avlastning

Och mitt eget fönster vetter mot gården, men jag kan se gatan utanför den.
Jag ser igenom det förflutna in i framtiden.
Men lite suddigt ser jag
(Fast det beror på synnedsättning, inte brist på ambitioner.)

Som vanligt, eller...?

Det är konstigt. Och jag förstår inte riktigt. Men inget fel. Annars har jag jobbat idag, det är som vanligt.
Vardag, fast söndag!
Men inte helt som vanligt, det låter så tråkigt. Det är bra. Tror jag, men det låter lite för bra. Blir lite osäker.

Veckans känsla:
På gränsen till utomkroppslig. Lite som att man var med i en film. (Just efter att ha sett en film, som att vara med i den filmen.) Eller som att tiden sackade efter lite grann och gav mig tomrum för eftertanke, att se mig själv utifrån, fast utan att gå miste om nuet.
En bra känsla.

Veckans iakttagda:
Rickard Wolff.
En stor, Stor, man i nätstrumpbyxor och (antagligen) peruk.
En man som gåendes åt majs direkt ur konservburken (till synes utan sked!).

Jag använder semikolon i min dagbok, betyder det att jag är vuxen? Eller intellektuell?

Ny idé!

Israel.
Kibbutz.
Vad tror du om det, internet?

Och resan var underbar. Vad kan man säga? Dalarna, sjunga och skratta, det är ett vinnande koncept. De är för härliga, men bäst är nog ändå de små bitar av hemma som faller in, påminner.
Insikterna.

-Vad vill du?
-Jag vill virvla i takt med någon annan en stund.
Fast kanske, kanske inte än.

Knakelibrak

Jag har inte trasslat ut allt än, men jag växer. Ibland hör jag hur det knakar.
Och det står både för min tillväxt och hur jag bryts ned.
Allt jag egentligen vet är att jag vidgar mina extremer, jag hoppas bara inte jag går av på mitten snart. Fast slutar jag vidka mig kommer jag få cellskräck, det vet jag.

Varje dag händer det massor och sedan sist har det varit kalas i det dubbla, vi har sytt johnny depp, gjort en tvåvåningstårta och åkt med den på tunnelbanan, jag har dansat med en filosofistuderande som fyllde år och det var kravlös kärlek på lokespelning. Jag får ro och vila ut samtidigt som det stormar lika mycket inne som ute. Ibland vet man varken rätt eller fel men det gör inte så mycket för man kan göra båda, även om jag flyr ibland.
Kanske för ofta.

Fokusera.

Måste lära mig att läsa, även när jag inte är inspirerad. Lätt distraktion finns överallt och dagen har jag i princip spenderat framför tv:n. Framtiden börjar göra sig påmind igen nu när jag har lite tid över, att den finns, och att jag fortfarande inte bestämt mig.
Jag börjar bli lite stressad nu, borde jag söka någonting? Måste jag göra det snart? Nu?
Men det känns inte så akut att jag måste ta tag i det. Eller jo, egentligen, men jag orkar inte.
Vilket är konstigt.
Jag orkar inte ta tag i mitt liv.
Nähä?
Och vem ska göra det då, hade jag tänkt?

Att säga att jag inte är tillräckligt inspirerad känns ju bara sorgligt.
Och det är väl klart att jag är, på något plan, men det är ju så svårt att komma på det där som man faktiskt vill. Och sålla bort det andra, i alla fall för ett tag.
Ibland tänker jag att det inte spelar någon roll vad jag gör nu.
Och på samma sätt som det tillför en lättnad, så är det också skrämmande.
Det spelar ingen roll.
Vad du gör.
Det spelar ju all roll!
Just nu.

Det finns så mycket jag kan göra att jag inte alls kan sätta fingret på det, inte ens hela handen, lägger jag mig på det flyter det undan och om jag försöker proppa ner allt i en hink rinner det ut över kanten.
Så jag sitter bara här och tittar på allt som flyger förbi, runt och igenom.
Och väntar på att något ska fasna på mig, blåsa upp i ansiktet, skrika åt mig.
Jag ser inte det där lilla i hörnet, som jag borde koncentrera mig på att leta efter, om jag ska hitta det alls.

Höghus, låghus, dårhus

Lugnet efter stormen. Solsken efter regn.
Kanske är det alltid så.
Och vad skönt det är.

Tankar och känslor flyger
nu är du borta igen, tills nästa gång vi ses
du har en sån frukansvärd utstrålning
Vet du om det?
men jag skyller på tröttheten
och att jag satt mitt i din fokuspunkt,
jag menar vem kan undgå då?

Och du tar med dig dagen-efter känslan när du går
vardagen kommer tillbaka,
men mindre grå
en stund till

Fast ändå, jag prisar vardagen nu,
det är inte var dag!
Enjoy.