Knakelibrak

Jag har inte trasslat ut allt än, men jag växer. Ibland hör jag hur det knakar.
Och det står både för min tillväxt och hur jag bryts ned.
Allt jag egentligen vet är att jag vidgar mina extremer, jag hoppas bara inte jag går av på mitten snart. Fast slutar jag vidka mig kommer jag få cellskräck, det vet jag.

Varje dag händer det massor och sedan sist har det varit kalas i det dubbla, vi har sytt johnny depp, gjort en tvåvåningstårta och åkt med den på tunnelbanan, jag har dansat med en filosofistuderande som fyllde år och det var kravlös kärlek på lokespelning. Jag får ro och vila ut samtidigt som det stormar lika mycket inne som ute. Ibland vet man varken rätt eller fel men det gör inte så mycket för man kan göra båda, även om jag flyr ibland.
Kanske för ofta.