Höstbarn

Jag vill tro att jag kom på hösten av en anledning. Att jag är ett höstbarn.
Hösten har det gråa, melankoliska och tungt depressiva, men också de klara gula och röda löven. De som lyser upp. Så vill jag lysa upp, och därför har jag det positiva, en solstråle i det genomträngande mörkret.
Men hösten har också blåsten. Jag är höststormen. Och när jag stod utanför dörren i den grå, fortfarande aningen gröna, och gula hösten slet vinden i mig, anföll mig. Då kände jag mig hemma. Jag skakade ur mig all depression och in flög intensiteten.

När det ser ut som det gör ute, när allt är dött, det är då man verkligen måste leva.