I Stan

(Det kanske äntligen är över nu. Jag kunde inte gråta idag, jag försökte t.o.m men det gick inte. Kanske, kanske är det borta nu!
Jag hoppas det, men, jag tror att jag kommer sakna dig lite.)

Jag har gjort så mycket och ändå just ingenting de här dagarna. Jag älskar holländargatan, jag älskar att det är alldeles för varmt, jag älskar blommorna under taket på huset mittemot strax till vänster och jag älskar Tiger. Jag älskar sällskapet och ensamheten, jag älskar närheten och att försvinna in i staden. Att jag inte känner igen något, att ingen känner mig, att jag kan göra vad jag vill men, ändå inte.
Här skulle jag kunna flyga.
En fristad fast ingenting egentligen har förändrats. Du är min just nu. Bara min och allt jag önskar är att du ska bli frisk snart. Nu. Så vi kan åka bort, och jag kan försvinna ut i något annat.
Jag slipper vardagen lite till.
Jag lever utanför lite till. Och jag vill aldrig komma tillbaka.
Hur kan man sakna något man aldrig upplevt utan att i smyg önska att det kommer att ske? Jag längtar, men samtidigt längtar jag tillbaka.

Jag växlar mellan Marit och Thåström och just nu finns det inget annat.