Om jag inte tänder i trapphuset, är det mörkt.

Ibland vill jag förstöra, precis allt jag har.
Och jag kan inte förklara varför.

I huvet 00.07

Det växlar, som på en cykel. Ibland ser jag backarna komma och då hinner jag växla, det går lättare. Ibland hinner jag inte märka att de kommer, och då går det trögt. Men ibland så fungerar det faktiskt inte att växla.
Det är svårt ändå.

Och om du frågar mig nu skulle jag säga ja. Varför frågar du mig inte nu?

Jag träffade en gammal klasskamrat idag. Han sa Tja. Jag sa tja. Sen skyndade han vidare.
Kanske hade han bråttom. Kanske inte.

Idag åkte jag till stan bara för att komma hemifrån en stund.

Sen såg jag en ambitiös amatörfilm.

Jag var så glad. Tillfreds. Men det växlar, hela tiden.

Kände mig fin. Och den återkommande tanken är att jag inte vill gå ut (på krogen). Träffa nån person sådär. Inte för många. Och mycket hellre en galen promenad är att dricka.

Men jag tycker ju inte om att cykla..

I huvet 17.43

Jag glömde helt vad jag skulle göra nu.
It happens.

Jag åt nyss typ 200g polly, det kan inte vara nyttigt.
Men jag kunde ju gjort nåt värre.

Ordet skrivmaskin påminde mig just om att jag drömde konstigt inatt (som vanligt) om ett rum fullt av skrivmaskiner. Jag kommer aldrig ihåg mina drömmar tydligt numera, undrar vad det tyder på.

Just nu finns bara just nu.
(även fast jag just skrev en lång lista på allt/alla jag saknar)

Och politiska diskussioner igår.

Teknikmagasinet har äntligen tröttnat på mig och gett mig en ny mp3 =)

"The Dead"

Film ikväll

Indianer

Jocke

Thåström var bra. Så fantastiskt bra, bättre än sist tror jag.
Och Demian var bra, på sitt sätt.

Nu känner jag mig lite som Bamse, men alla är bra på sitt sätt. Så är det ju.

Som vanligt hände det nånting konstigt på Thåström, det har blivit som en liten läskig tradition nu. Det är döden som slår.
Ibland slår den hårt. Men den här gången kvickna den till igen.

Rush

Och tiden går så långsamt, men samtidigt så snabbt. (Jag är inte ens 20 än, fast jag är vuxen nu. Men det är jag ju inte.) Den går för fort, samtidigt som den går för långsamt. Jag längtar både framåt och bakåt, men här vill jag inte alltid vara. För nu vet jag inte vad jag vill göra.
Varför måste det alltid vara nu?

Jag hittade en kjol jag gjorde i första klass, och jag kommer ihåg att jag inte ens hade den i 2an sen (för då hade jag gjort en ny, snyggare). Nu har jag den på mig. Det var alltså 12 år sedan sist.
Har jag verkligen förändrats så mycket?
Ibland känner jag mig precis likadan som då.
Bland mina tidigaste minnen (jag vet inte riktigt min ålder) var en eftermiddag när jag var ensam hemma. Jag satt och spelade tv-spel, nintendo 8-bitars, men jag kom att tänka på döden och evigheten och kunde inte fortsätta.
Jag kunde inte göra någonting. Jag irrade runt, gick fram och tillbaka, utom mig.
Existensiell ångest redan då.
Jag minns inte hur det gick över, men det gjorde det väl, eller så var det precis det som det inte gjorde.
Det är därför det fortfarande slår mig ibland.

Och jag måste lägga mig ner på golvet och bara koncentrera mig på att andas.

Up, up and away!

Mera klättrande!
Jättekonstigt.
Men nu har vi besegrat sandåkraskolan! Härligt. Även fast jag aldrig gått där. Men bara själva tanken.

Och sen var jag ju bara inspirerad. Så det blev lite på hemvägen med. En sån där skylt(?) över vägen.
Härligt.
Det med.

Jag ska börja klättra mer regelbundet.
Frihet.

crossing down, on memory lane
i miss you, honey

Okej.

Säger man klägg eller klegg? Inget känns rätt.
Kanske säger man inte klxgg alls.

Oj vad filosofisk jag blir av jobbet.

Filosofisk har fisk i sig!
Vad bra.

Taket och tanken.

Idag har jag bara flyttat mig mellan skuggans hammock och solens filt. Och endast 4 saker har rört sig i min hjärnverksamhet;
min boks handling, Rays toner, hur vinden blåser i trädkronorna och hur vinden blåser långt in i mitt småförvirrade men behagligt lugna inre.

Igår satt jag i ett träd. Studerade min omgivning, en gubbe gick förbi nedanför, han såg mig inte. Det var lite roligt. Sen klättrade jag ner.
Men bara för att klättra upp på taket, via en byggnadsställning, på en sjukhemsbyggnad. Jag kunde liksom inte sluta klättra, så när ställningen tog slut återstod bara taket. Och har man påbörjat något.. tänkte jag och fann mig sedan bredvid skorstenen.
Jag satt där en stund.
Bra plats för eftertanke.
Efter min nedstigning på jorden igen satt jag i en kapellport ett tag, sen tog jag mig hemåt.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig ner igen.
Men ner kommer man ju alltid.

"Rullgardinen som inte går att dra riktigt ända ner. Det blir alltid en ljusglipa kvar där
världen kan sippra in."
ur Håkan Nessers Skuggorna och regnet

Dagens utflykt var en tripp till stadsbiblioteket. Och en obligatorisk (när man är där) vända till stockholms serie och skivhandel.
Börjat skriva lite mer igen. Det är bra. Anteckningsblocket gick flitigt med citat och tankar. Böcker är bra.
Och så såg jag en farbror med lustiga tänder som hade en arm hälften så kort som den andra, men det såg jag inte först. Han åkte bara en station. Jag undrade hur hans liv ser ut.
Ikväll blir det en efter-jobbet-öl, utan att jag har jobbat. Och kanske Loke.

Lånat:
Keith Lowe - Tunnelseende
Sara Stridsberg - Happy Sally
(Hej Johanna.)
Sylvia Plath - Johnny Panic och drömbibeln
Kirsty Gunn - Regn
Stig Dagerman - Ormen

Köpt:
Lp - Ebba Grön - We're only in it for the drugs!
för jag tycker om den
Cd - Elope - The no name record
för den såg fin ut (ingen aning om vad det är)
VHS - He knows you're alone...
för den tilltalade mig (baksidetexten var på holländska)
VHS - Amityville II: the possession x
för att ettan var bra

"I just love you" stod det svart på vitt på ett klistermärke i tunnelbanan.
Det är en fin tanke.

Dagens

- En tunnelbaneförare sa; "avgång om 20 sekunder".

- Näst sista tåget/tågen var kaos. (och norrland hade med sig en visselpipa)

- Och nu till det väsentliga, eller oväsentliga. Det jag ville berätta om.
När jag satt på tunnelbanan på väg hem åkte det två tåg bredvid varandra, så där som det gör ibland och man kan titta på människorna på andra tåget. Ibland ser de en också, ibland är det som att leka spion. Jag mötte en liten asiatisk flickas blick och jag log emot henne. Hennes ansikte blev flera 100 grader varmare och hon sa förtjust någonting till sin mamma (eller vem det nu var som satt mittemot). Men mitt tåg körde snabbare och det hela var över på några sekunder. Fast så precis innan en station saktade mitt tåg ner och vi fick en sista skymt av varandra innan våra vägar skildes för gott. Medan flickan entusiastiskt pekade ut vem jag var åt sin mamma (eller vem det nu var) så vinkade jag.
Jag tror jag såg solen.

Danmark

Lilla O

Jag kom att tänka på min egen lilla killer-baby. Hon mördar sina dockor.
Inga andra leksaker.
Bara sina dockor.
Jag tror att jag saknar henne lite.

På fredag ska jag träffa min peking-sambo. Det ska bli mycket trevligt.
Jag tror jag saknar henne lite också.

Det finns många som jag saknar lite.
Men jag kan inte skriva upp alla här.
De skulle inte få plats.

Fågeln och döden

På hemvägen från en konsumpromenad med en utsvulten kamrat gick jag och smålog lite för mig själv, lyssnandes på dr Snuggles. Två kvarter hemifrån såg jag en fågel som låg på trottoaren. Huvudet var vridet åt fel håll och den låg på sidan med benen böjda utåt. Jag hann tänka att jag skulle ta ett kort på den innan jag såg att den fortfarande var vid liv.
Jag kunde inte döda den.
Magen rörde sig upp och ner ganska snabbt och den låg och tittade på mig. Blinkade. Men jag kunde inte döda den, även om det vore den humanaste saken att göra. Det kändes respektlöst att kort, så jag filmade den där den låg istället. Sedan satt jag hos den en stund. Tänkte på livet, och på döden. På fågeln och på gud. Den började sluta sina ögon och sakta blundade den helt, men andades fortfarande.
När jag började ta upp min tröja ur puccaväskan för att i alla fall flytta in den i buskarna, bort från vägen, ryckte den plötsligt till. Och sen försökte den själv rangla iväg mot buskarna.
En svajig dödsdans hit och dit, huvudet och benen for åt alla håll. Jag tror den blev rädd för mig. Försiktigt föste jag in den under buskarna och den stapplade själv in en bit till.

Sedan satt vi och tittade på varandra. Utmattad låg den, lite naturligare nu, och såg på mig.
Jag kunde inte döda den.

Välkommen hem vardag

Efter semester stämning.
Även fast jag är ledig idag. Men jag är hemma, och det regnar. Det regnar överallt.
Och det är tur, för idag är en regnig dag. Och det skulle det vara även om det inte regnade.

Tack för semestern, den värmde.

I Stan

(Det kanske äntligen är över nu. Jag kunde inte gråta idag, jag försökte t.o.m men det gick inte. Kanske, kanske är det borta nu!
Jag hoppas det, men, jag tror att jag kommer sakna dig lite.)

Jag har gjort så mycket och ändå just ingenting de här dagarna. Jag älskar holländargatan, jag älskar att det är alldeles för varmt, jag älskar blommorna under taket på huset mittemot strax till vänster och jag älskar Tiger. Jag älskar sällskapet och ensamheten, jag älskar närheten och att försvinna in i staden. Att jag inte känner igen något, att ingen känner mig, att jag kan göra vad jag vill men, ändå inte.
Här skulle jag kunna flyga.
En fristad fast ingenting egentligen har förändrats. Du är min just nu. Bara min och allt jag önskar är att du ska bli frisk snart. Nu. Så vi kan åka bort, och jag kan försvinna ut i något annat.
Jag slipper vardagen lite till.
Jag lever utanför lite till. Och jag vill aldrig komma tillbaka.
Hur kan man sakna något man aldrig upplevt utan att i smyg önska att det kommer att ske? Jag längtar, men samtidigt längtar jag tillbaka.

Jag växlar mellan Marit och Thåström och just nu finns det inget annat.