Rush

Och tiden går så långsamt, men samtidigt så snabbt. (Jag är inte ens 20 än, fast jag är vuxen nu. Men det är jag ju inte.) Den går för fort, samtidigt som den går för långsamt. Jag längtar både framåt och bakåt, men här vill jag inte alltid vara. För nu vet jag inte vad jag vill göra.
Varför måste det alltid vara nu?

Jag hittade en kjol jag gjorde i första klass, och jag kommer ihåg att jag inte ens hade den i 2an sen (för då hade jag gjort en ny, snyggare). Nu har jag den på mig. Det var alltså 12 år sedan sist.
Har jag verkligen förändrats så mycket?
Ibland känner jag mig precis likadan som då.
Bland mina tidigaste minnen (jag vet inte riktigt min ålder) var en eftermiddag när jag var ensam hemma. Jag satt och spelade tv-spel, nintendo 8-bitars, men jag kom att tänka på döden och evigheten och kunde inte fortsätta.
Jag kunde inte göra någonting. Jag irrade runt, gick fram och tillbaka, utom mig.
Existensiell ångest redan då.
Jag minns inte hur det gick över, men det gjorde det väl, eller så var det precis det som det inte gjorde.
Det är därför det fortfarande slår mig ibland.

Och jag måste lägga mig ner på golvet och bara koncentrera mig på att andas.