Jocke

Thåström var bra. Så fantastiskt bra, bättre än sist tror jag.
Och Demian var bra, på sitt sätt.

Nu känner jag mig lite som Bamse, men alla är bra på sitt sätt. Så är det ju.

Som vanligt hände det nånting konstigt på Thåström, det har blivit som en liten läskig tradition nu. Det är döden som slår.
Ibland slår den hårt. Men den här gången kvickna den till igen.