Skrattpartiklar

Det snurrar lite igen, på det där bra sättet. Lite som när man hade myror i byxorna när man var liten. Jag myllrar liksom, fast nej, inte som myror. Mer som skrattpartiklar som flyger kors och tvärs innanför bröstet, vid lungorna ungefär.
Och de fastnar inte till någonstans, så jag får aldrig skratta ut, men de myllrar runt och skrattet hålls inne och stannar kvar på en gång. Lite som att både äta kakan och ha den kvar, fast utan att äta den.
Förstås.

Det händer och det händer ingenting. Hela tiden. Det stannar aldrig, det får aldrig stanna. Men jag måste bestämma mig och jag måste, förr eller senare, så måste jag stanna.
Men inte än.
Inte än.