Fågeln och döden

På hemvägen från en konsumpromenad med en utsvulten kamrat gick jag och smålog lite för mig själv, lyssnandes på dr Snuggles. Två kvarter hemifrån såg jag en fågel som låg på trottoaren. Huvudet var vridet åt fel håll och den låg på sidan med benen böjda utåt. Jag hann tänka att jag skulle ta ett kort på den innan jag såg att den fortfarande var vid liv.
Jag kunde inte döda den.
Magen rörde sig upp och ner ganska snabbt och den låg och tittade på mig. Blinkade. Men jag kunde inte döda den, även om det vore den humanaste saken att göra. Det kändes respektlöst att kort, så jag filmade den där den låg istället. Sedan satt jag hos den en stund. Tänkte på livet, och på döden. På fågeln och på gud. Den började sluta sina ögon och sakta blundade den helt, men andades fortfarande.
När jag började ta upp min tröja ur puccaväskan för att i alla fall flytta in den i buskarna, bort från vägen, ryckte den plötsligt till. Och sen försökte den själv rangla iväg mot buskarna.
En svajig dödsdans hit och dit, huvudet och benen for åt alla håll. Jag tror den blev rädd för mig. Försiktigt föste jag in den under buskarna och den stapplade själv in en bit till.

Sedan satt vi och tittade på varandra. Utmattad låg den, lite naturligare nu, och såg på mig.
Jag kunde inte döda den.