Oväder

När det regnar kan man vara tyst. När man står två och huttrar under samma paraply och regnet öser ner och bildar små floder nedanför trottoarkanterna, då kan man vara tyst. När man känner vattnet stiga i skorna och kan plaska i vattenpölar utan att behöva någon vattenpöl, aldrig är det mer okej att vara bara tyst.

Men man kan ju prata också. Det är inte det. Man kan skratta, och skratta åt åskan och skratta åt att man fryser och skratta åt att man egentligen inte var på väg någonstans men att man nu är på väg hem. Nu vill man bara hem. Och att vara torr uppskattar man aldrig så mycket som när man är blöt och fryser.
Men det är fint med åska. Och det gör inget att man är blöt, för man torkar alltid.

När det regnar kan man prata med små gubbar också. Som har stått och väntat länge på bussen, bussen som aldrig kom, bussen som hoppade över en tur. Och man kan tycka lite synd om den lille farbrorn men han säger bara att sånt här är man inte med om varje dag och ser lite imponerad ut när blixten skiner till rakt över oss och åskan dånar som om halva världen sprängs, minst.


Och det är konstigt att det heter oväder. Det är ju samma sak som inteväder. Oväder är också väder, det förstår alla. Och otacksamma är nog också tacksamma. Men det förstår ingen.
Det är konstigt det där.
Med väder.