Scared but smiling

Det händer, och det händer ingenting. Två av mina vänner är i indien, och det händer massor. Händer, de saknar jag.

Universitetet är lite skrämmande, men jag känner mig stor. När jag går där på gångvägen och tittar ut över den soldränkta gräsmattan, så blev man stor tillslut. Men jag är ju fortfarande rädd. Och jag gör fortfarande fel.
Men efter en eftermiddag på jobbet när jag glömt åt vilket håll z skrivs (ja, jag skrev fel fastän jag tänkte efter) så är det nog nödvändigt, om inte annat för att hålla skrivkonsten igång.
Och sen kan jag åka.
Sen kan jag åka intalar jag mig själv.
Jag undrar om man ser när det blir försent.

Är rädd för att växa upp, men också för att stanna kvar här och gå tillbaka vill jag absolut inte göra. Bara om jag fick ändra, om jag fick vara någon annan. Jag ska försöka sluta med att förutsätta att jag är ivägen, men det ligger ju så djupt förankrat. Jag undrar när det kom..
Den biten skulle jag vilja klippa bort från min livslinje och blåsa iväg för vinden.
Men vad har vinden gjort mig?
Jag kan peta in den genom fönstret på den danske banken vid kungsträdgården med ett gigantiskt finger, för den kommer ju ändå att segla iväg som huset i början av Monty Pytons "meningen med livet" snart.
Kanske följer jag också med. Vi får se.
Men jag tror inte det.
Jag ska nog ge livet en chans ändå.

När man sitter i en bil en natt och sjunger "iris" för full hals i kör med föraren, eller när man sitter i en bänk och sjunger mellan två fantastiska personer och nästan börjar gråta för att "ro" är så fin, men man kan inte sluta sjunga så man gråter inte, då ska jag ge det en chans. Och nu ska jag gå, för jag ska ut i livet,
och det väntar på mig
Det väntar faktiskt på mig.
Låter mig ta min tid,
för tid är ingenting.

Jag går nu.