Scared but smiling

Det händer, och det händer ingenting. Två av mina vänner är i indien, och det händer massor. Händer, de saknar jag.

Universitetet är lite skrämmande, men jag känner mig stor. När jag går där på gångvägen och tittar ut över den soldränkta gräsmattan, så blev man stor tillslut. Men jag är ju fortfarande rädd. Och jag gör fortfarande fel.
Men efter en eftermiddag på jobbet när jag glömt åt vilket håll z skrivs (ja, jag skrev fel fastän jag tänkte efter) så är det nog nödvändigt, om inte annat för att hålla skrivkonsten igång.
Och sen kan jag åka.
Sen kan jag åka intalar jag mig själv.
Jag undrar om man ser när det blir försent.

Är rädd för att växa upp, men också för att stanna kvar här och gå tillbaka vill jag absolut inte göra. Bara om jag fick ändra, om jag fick vara någon annan. Jag ska försöka sluta med att förutsätta att jag är ivägen, men det ligger ju så djupt förankrat. Jag undrar när det kom..
Den biten skulle jag vilja klippa bort från min livslinje och blåsa iväg för vinden.
Men vad har vinden gjort mig?
Jag kan peta in den genom fönstret på den danske banken vid kungsträdgården med ett gigantiskt finger, för den kommer ju ändå att segla iväg som huset i början av Monty Pytons "meningen med livet" snart.
Kanske följer jag också med. Vi får se.
Men jag tror inte det.
Jag ska nog ge livet en chans ändå.

När man sitter i en bil en natt och sjunger "iris" för full hals i kör med föraren, eller när man sitter i en bänk och sjunger mellan två fantastiska personer och nästan börjar gråta för att "ro" är så fin, men man kan inte sluta sjunga så man gråter inte, då ska jag ge det en chans. Och nu ska jag gå, för jag ska ut i livet,
och det väntar på mig
Det väntar faktiskt på mig.
Låter mig ta min tid,
för tid är ingenting.

Jag går nu.

Udda grejer

Jag har nyss anmält mig till en informationsträff om ett jaktsafari i centralafrikanska republiken, och igår skrev jag en liten artikel till ett litet blad.
Jag gör mycket udda grejer nu.
Imorgon är min sista dag på jobbet och jag byter bort min enkla tillvaro mot något nytt, främmande och lite läskigt. Universitetet. Seriöst. Jag vet inte om jag är tillräckligt seriös. Men jag kan väl skärpa mig.
Och igår tittade jag upp mot himlen och såg en ensam stjärna som blinkade, fick då en krönikaidé som jag skrev i huvudet, och senare på papper.
Jag vill göra allt.
Ibland.
Lika ofta vill jag inte göra någonting alls.
Jag hoppas att de jämnar ut sig i slutet,
då blir det nog bra.

(Så ni inte ska få fel uppfattning, jag vill inte alls jaga i Afrika. Går dit i andra syften.)

Jag har ett hus















nästan.

Oväder

När det regnar kan man vara tyst. När man står två och huttrar under samma paraply och regnet öser ner och bildar små floder nedanför trottoarkanterna, då kan man vara tyst. När man känner vattnet stiga i skorna och kan plaska i vattenpölar utan att behöva någon vattenpöl, aldrig är det mer okej att vara bara tyst.

Men man kan ju prata också. Det är inte det. Man kan skratta, och skratta åt åskan och skratta åt att man fryser och skratta åt att man egentligen inte var på väg någonstans men att man nu är på väg hem. Nu vill man bara hem. Och att vara torr uppskattar man aldrig så mycket som när man är blöt och fryser.
Men det är fint med åska. Och det gör inget att man är blöt, för man torkar alltid.

När det regnar kan man prata med små gubbar också. Som har stått och väntat länge på bussen, bussen som aldrig kom, bussen som hoppade över en tur. Och man kan tycka lite synd om den lille farbrorn men han säger bara att sånt här är man inte med om varje dag och ser lite imponerad ut när blixten skiner till rakt över oss och åskan dånar som om halva världen sprängs, minst.


Och det är konstigt att det heter oväder. Det är ju samma sak som inteväder. Oväder är också väder, det förstår alla. Och otacksamma är nog också tacksamma. Men det förstår ingen.
Det är konstigt det där.
Med väder.

Och nu händer något nytt

Det var länge sedan jag var så här förvirrad.
Men just nu tycker jag om det.
Nu är jag ackompanjerad av kaosmusik i mitt kaos,
allt snurrar,
men på ett bra sätt nu,
lite långsammare men samtidigt lite fortare
än nyss
och jag kan snurra ikapp med mina hjärnceller i takt till jordens rytmiska dunkande

om jag vill

En död fisk

Jag har mycket i huvudet, men just nu känns det som jag glömt allt, men fortfarande har mycket i huvudet.
Jag vet inte riktigt hur det går ihop.
Fast egentligen är livet ganska okomplicerat just nu. Och det är ju skönt. Flyta med lite. Men det är ju bara döda fiskar som flyter mer strömmen!
Jaha, då är man en död fisk då.
Härligt.

The girl knows her stories

Stannade kvar 1 ½ timme på jobbet och skrattade idag.
Det var roligt.

Tanter

Nyss såg jag en liten tant med vit, kortärmad skjorta och ljusgula byxor. Bredvid henne gick en liten tant med ljusgul, kortärmad skjorta och vita byxor.
De var söta.
Lite som Bill och Bull.