När det blir sådär tomt, sådär fort..

Det gör ont någonstans, inuti. Jag har upplevt det förut (jag vet vad det är, så jag blir inte rädd längre) och i efterhand känns hela kvällen som en serie hastiga uppbrott.

Jag orkar inte gråta igen, jag orkar inte.

Men en gunga mitt i ingenstans i en mörk och tyst liten förort lugnar. Vaggar mig stilla fram och tillbaka som en alldeles för försenad vagga i en söndersprungen värld. Jag har bråttom till ingenting, jag är låg utan att egentligen veta varför. Bergochdalbanan som bor i mig har fått fnatt. (Kan man le uppriktigt med hela ansiktet och vara ledsen samtidigt, när man inte har någon att låtsas för?)
Jag saknar det som inte finns och ser ibland inte vad jag har framför mig. (Att glömma lätt skulle vara ens positivaste egenskap är bara sorgligt.) Jag tänker på alla människor som bara flimrar förbi, och hur ensamma vi står, undrar vilka det är jag missar när jag blinkar.
Utan att vara ledsen längre.
För det var jag förstår jag nu när det har försvunnit. Eller inte försvunnit. Förändrats. (Ingenting försvinner, allting förändras.)

Det är natt och jag ser en stjärna som blinkar. Snart slocknar den och dör. Nej vänta, det har den ju redan gjort, bara att vi inte ser det.


Missförstå mig rätt, idag har varit en sjukt bra dag, på nästan alla sätt. Men ibland kommer vågen på besök i alla fall och sköljer en hel sjö över mig.
Idag var det en liten sjö.
Kanske Unden.