Jättekonstigt, det kollektiva och labyrinten

Mycket har varit konstigt den här helgen. (Inte för att det har varit dåligt, det har bara varit en sån helg.)
Jag vet inte om det är jag eller alla andra.
Eller om jag borde börja se mig själv som en del av alla andra.

Det kollektiva har alltid varit splittrat för mig. Jag älskar kollektivtrafiken och har alltid sagt att jag skulle vilja bo i kollektiv. Att göra något tillsammans och att hjälpa varandra är vad jag tror att livet går ut på. Och så tryggheten att kunna gömma sig i den grå massan när man inte orkar med mer.
Jag måste erkänna att jag tycker om det ibland.
Även om det är en av mina största rädslor. Att försvinna i skuggan av alla andra och dras djupare in i intigheten för varje minut som går. Skräcken i att inte spela någon roll (därför biter oftast inte skräckfilm på mig, jag är rädd för andra saker), vara så liten och inte förstå någonting egentligen, fastän man ibland tror att man förstår allt.

Smita in i labyrinten och sedan inte hitta ut igen.
Inte ens komma ihåg att man har gått in.

(Men kanske är det ganska bra därinne.. Men om man låser in sig kommer man aldrig att få veta vad som finns utanför. Vad man missar. Är det värt det?)

Mest trams faktiskt.

Det enda jag hör är datorns brus.

Ibland önskar jag att jag hörde något mer. Eller bara något annat.

Ibland vänjer jag mig så mycket att jag inte ens hör det. Förrän jag stänger av. Då blir tystnaden väldigt påtaglig. Och den är befriande.

När man tror att det är tyst, kan det alltid bli lite tystare då?

Och den höga tystnaden, den som skriker, är det samma som den som lugnar? Eller finns det olika? Frågan som inte är en fråga, är det ibland en fråga ändå, fast jag inte menar det?
Är det något jag kan bestämma?

Jag kan inte sluta nu. Bäst jag gör det ändå.

När det blir sådär tomt, sådär fort..

Det gör ont någonstans, inuti. Jag har upplevt det förut (jag vet vad det är, så jag blir inte rädd längre) och i efterhand känns hela kvällen som en serie hastiga uppbrott.

Jag orkar inte gråta igen, jag orkar inte.

Men en gunga mitt i ingenstans i en mörk och tyst liten förort lugnar. Vaggar mig stilla fram och tillbaka som en alldeles för försenad vagga i en söndersprungen värld. Jag har bråttom till ingenting, jag är låg utan att egentligen veta varför. Bergochdalbanan som bor i mig har fått fnatt. (Kan man le uppriktigt med hela ansiktet och vara ledsen samtidigt, när man inte har någon att låtsas för?)
Jag saknar det som inte finns och ser ibland inte vad jag har framför mig. (Att glömma lätt skulle vara ens positivaste egenskap är bara sorgligt.) Jag tänker på alla människor som bara flimrar förbi, och hur ensamma vi står, undrar vilka det är jag missar när jag blinkar.
Utan att vara ledsen längre.
För det var jag förstår jag nu när det har försvunnit. Eller inte försvunnit. Förändrats. (Ingenting försvinner, allting förändras.)

Det är natt och jag ser en stjärna som blinkar. Snart slocknar den och dör. Nej vänta, det har den ju redan gjort, bara att vi inte ser det.


Missförstå mig rätt, idag har varit en sjukt bra dag, på nästan alla sätt. Men ibland kommer vågen på besök i alla fall och sköljer en hel sjö över mig.
Idag var det en liten sjö.
Kanske Unden.

Vårtecken II

Det är vår.
(och frukost ute.)

Vårtecken!

Det är myror i köket.

Bröd och fred

Igår såg jag ett halvt tv-program om bröd.
Bröd och fred.
Det var nog bland de konstigaste program jag sett.

(Jag säger nog, för jag kom att tänka på "Ika i rutan"
och en väldigt konstig kortfilm om några gamla människor och tält.
Kanske kallas det camping.)


Dessutom,
gårdagens låt var: The Eels - Ugly Love.
Aaahh..! Jag har börjat lyssna på lågmäld popmusik, aahhh!!
Lord save me from myself.

Jag vet inte. (Det är bara en sån dag)

Idag vet jag verkligen inte.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag vet inte vad jag ska göra framåt, jag saknar mål och vill ha ett. Känns bara så meningslöst annars. Allt. Allt är för svårt eller för enkelt och inget verkar passa. Jag vill, men samtidigt vill jag ingenting.

Det är bara en sån dag idag.

Livet, och framförallt framtiden, känns overklig på något sätt. Idag skulle de rosa minielefanterna kunna komma in på en rad, hålla varandra i svansen med snablarna och sjunga "imagine". Och jag skulle inte ens reagera.

Det är bara en sån dag idag.

Lugnet

Många väldigt tydliga känslor igår. En var lugn.

Jag gick hem från Bandhagen, blev kvar bland de sista, som jag ofta brukar bli. Hade sällskap till tunnelbanan. När jag sen gick vidare, klockan var strax innan fyra på morgonen, det var molnigt och smådimmigt. En lite mystisk stämning. Men känslan av totalt lugn. Harmoni med allt. Jag får den känslan ibland. Jag tror det var en kombination av mitt inre och det yttre.

En gångväg i dötiden mellan natt och gryning. Man känner sig ensam i världen, men på ett bra sätt. Jag valde bort musiken och lät tystnaden fylla mig helt. Omsluta sig runt mig och krypa in under skinnet.

I en utandning stod tiden stilla.

Usch

Vad mycket misär det blivit på sistone. Tråkigt.
Och inte min tanke.

Egentligen borde det vara bra nu. Men.. (och musik)

Fan vad lätt min musiksmak påverkas då! Jag kan få en låt av nån nånstans nångång, och tycka att den är sämst först, men sen lyssnar jag igen.. Och kanske igen.. Och tillslut fastnar den! Kanske är något bra egentligen, jag är ju ganska flexibel =) Men usch, jag gillar det inte i alla fall. (Kan tilläggas att det inte funkar på ALL musik. Som tur är. Ska du försöka få mig att lyssna på (..rnb? radioskval?) får du spö.) :)

Egentligen är det sämst just nu. Messat till det förtvivlat. Men, jag orkar inte mer. Jag orkar bara inte just nu. Så jag förtränger. En stund iaf. Snälla? Jag behöver andas också. Men jag ska fixa det. Snart.. Bara bygga upp lite energi först, annars kommer det aldrig att gå. Då kommer jag sluta i en liten trasig hög på golvet. Och enough is enough!

Så.

(Förlåt till alla som vill höra. Tack till alla som vill lyssna. Jag tycker inte om den jag tydligen blivit. När jag byggt upp lite energi ska jag bygga om mig. Som jag var förut, men bättre.)

Yey för hopp!

(Och som sagt, egentligen borde det vara bra nu. På topp! Jag är ledig, händer en massa bra, skoj saker. Men.. Ställa till det för sig kan man ju alltid. Jippi.)

För allmänt vetande

Man kan aldrig vrida tillbaka tiden.

Lär dig tänka.


("Stackars lilla barn, lär dig ta ansvar..")

Sjung eller dö.

it doesn't always make sense,
but it doesn't always have to

Att musikal skulle vara min grej är jättekonstigt. Men det gör mig glad, så det är inget jag sticker under stolen med. Tror jag vågar vara mig själv lite mer för varje dag, och i ungefär samma takt lär jag känna mig själv. Och ändrar mig hela tiden, så allt är i ständig rörelse. Men just nu är det något positivt.
Men att bra saker tar slut är ju alltid tråkigt. Men allt ändras. Det har jag ju redan kommit fram till. Fast jag kommer sakna, precis som jag alltid gör. Ibland tror jag att jag saknar för mycket. Lever för mycket i det som varit, och inte i det som är. Framtiden kan jag också leva i. Det är nuet jag är lite dålig på. Ibland.

Materialism

Saker betyder ingenting.
Det kanske är roligt en stund, men sen tröttnar man.
Det är människor som betyder något.
Jag älskar dig.


(oj vad man lär sig mycket av barn)

Projekt:

Lära A och J "staten och kapitalet".
Är 1 och 2½ för ungt för att bli medveten? Och om man bor i ett jättehus, undrar om sången då ekar runt och skapar resonans och sedan forplantar sig i hela området. Jag hoppas det. Det ska vara mitt mål.

Nu har jag en kvart.
Men mer är det inte.

Tänk vad det kan hjälpa att bara få ut allt ibland. Tack. Tror att jag förlorat min förmåga att bara samla på mig allt och trycka ner det (jag som var så bra på det..) eller så har det bara nått botten nu. (Ingen är hur djup som helst.)
Men nu andas jag lite lättare igen.
På återseende
och
vi ses igen

Allt det dåliga i mitt liv, det är jag, men också allt bra. Och när man kommer ner, finns det bara en väg, och den går uppåt. Jag tror jag tog hissen den här gången.

(typiskt inlägg jag kommer ångra)