Hemma och bortaHemma igen och bloggen känns gammal. Som en tid som försvunnit, som så mycket annat. Livet är på ett sätt precis så som jag lämnade det, för mycket som jag lämnade det. Men också har det förändrats helt, aldeles för mycket, allt bara försvinner, även om det var jag som försvann först, jag är medveten om det. I alla mina sammanhang känns det som vi alla färdas ifrån varandra, på vissa ställen tydligare än andra med människor som flyttar. Ingenting består, och oftast känns det dåligt, i alla fall till en början, men jag glömmer ju snabbt och allt verkar hända för en orsak har livet lärt mig. Oftast är det så. Jag börjar kunna det här med att sakna nu. Och för att vara någon som inte tycker om förändring och vill hålla kvar allt och alla som det var och är, byter jag omgivning förvånansvärt ofta. Antagligen behöver jag det och jag lär mig massor, allt. Idag kände jag att jag växt, och på samma gång var precis samma. Jag är hemma och det är tryggt, för tryggt, jag måste snart iväg igen, men jag vet inte vart. Men om jag någonsin ska fastna någonstans måste jag lära mig att stanna också. Plats i korgen. Men jag tror att jag inte längre minns hur min korg såg ut. Finns den ens kvar?Som en vind genom ett hav, det finns så många vägar och alla kan bli rätt, bara jag tror på de. Jag saknar, både det som är borta och det som är kvar och det som är på väg att försvinna, eller kanske förändras? Människor kommer och går och jag är så tacksam för alla, men gråter ändå.
Jag är för spretig för att kunna knyta ihop ändarna men jag älskar er, även om jag kanske inte säger det högt.
Vi får se om den överlever. Bloggen.
mitt hem under palmerna
