Snö på hebreiska

Det kändes lite mer overkligt än vanligt, när vi låg där i sängen, för det var ju så verkligt. Min röda filt är väldigt verklig. Flygplan och sand och israeler är inte lika verkliga. Inte än.
Men snart.
Snart är det min filt och finaste snögubben Casper som inte är lika verkliga. Matsalar och hebreiska i högsta grad där.

Är det inte lite konstigt egentligen?


















3 am snowman

Knappt en månad sen

...och ändå minns jag det inte. Vem har brutit sig in och skrivit i mitt kollegieblock, med min handstil? Scary.

"Jag vill känna dig rinna genom mina fingrar.
och det kan betyda så mycket
Sila fingrarna genom dig som du vore flytande sammet
och jag har begränsat det
, som blod
och jag har vänt betydelsen lite

Ibland kan jag förstå seriemördarens känsla, inte för att jag någonsin skulle vilja döda, (flugsmällare ger mig skuldkänslor ibland, jag tittar efter myror när jag går på stigar, för då inkräktar jag hos dem.)
Allt handlar om sammanhang.
Vanan, finjusterandet, fullkomlighet; världen i ens händer. Egentligen glorifierar jag något annat. Ett mönster att passa in i, veta sin plats, skapa sina reglar, hålla sina löften.

och det där om att stå där 13 år senare, jag har inte glömt."

Va?
(Är jag möjligen sömnskrivare?)

Ibland lägger jag ostpussel också

"Sänd en ängel till mig ner, det kan Du väl när jag om det nu ber."

Jag läser det du skrivit till mig, om och om igen. Det är inte alltid det fastnar, men när det gör det ... då känns det. Och hur mycket jag än tänker så förstår jag inte, hur du fastnade för mig. Jag som var så liten, blyg och tystlåten. Såg du dig själv i mig, var det så du var och var det därför jag blev barnbarnet du aldrig fick?
Jag såg mig som det ibland, men mest så här i efterhand, det finns så mycket som jag ångrar. Jag önskar du blivit över 100. Men det är väl ett ganska bra tal att sluta på, eller hur, min eviga poet?
Jag vill tro att jag fick mitt skrivande från dig.
Fast jag inte vet vem du var.
(Vem älskade du? Vilken färg var dina första gummistövlar? Hur bra var du i längdhopp? Vad fick dig att skratta? Att gråta? Hade du någonsin kunnat föreställa dig livet sådant, så som det blev? Kände du igen dig som gammal? Kände du döden? Hade han lie? Är döden också poet, kom han och hämtade hem dig och var det han som gav dig dina vingar? Sliter man ut vingar? Eller är de som mjölktänder och man tappar de en gång, men det växer ut nya när man har växt ikapp sig själv? Är alla fallna änglar en gång, mellan mjölkvingarna och de riktiga? Föll du långt ner, ner till jorden? Satt du bredvid mig när jag grät mina första tårar som brände? Var det du som lärde mig att tårar är vackra? Vill du fortfarande vara min ängel nu när du fått dina visdomsvingar och får vara precis som du vill?) Även om jag aldrig sa det, så älskade jag dig.

Insikten och grottmänniskan i mig

I natt slog det mig, helt plötsligt så där, PANG!: jag ska verkligen åka. Men på ett par sekunder var insikten borta igen.
Den kommer inte att vara borta så snabbt när jag sitter där på flygplanet.. (om löjligt några dagar)

Förövrigt så fick outsiders mig att verkligen vilja flytta ut i skogen och bo primitivt. Något i det totala lugnet tilltalar mig. Vi får se när jag kommer hem sen.

Tofflor och Skägget

Ikväll tassar jag runt i mina stora tofflor och det är en speciell stämning. Lite mysig, småpysslig, lite så som jag saknar att det ska vara innan jul. Så som det brukade vara innan jul, men som jag nu inte har hunnit känna på några år.
Och det är bra.
Jag tassar och småpysslar.
Och tänker på den gamle mannen med väldigt mycket skägg idag på tunnelbanan. Jag var trött och orkade inte, musiken i öronen hade dock tystnat av batteribrist men av gammal vana sitter jag med lurarna i ändå, låtsas att jag inte hör. Men jag hörde, han kallade mig sötnos och ett annat lite finare ord som tyvärr halkat ur minnet. Jag försökte ursäkta mig med att jag jobbat i 12 timmar, inte för någon annan men för mig själv, så jag önskar att jag lyssnat på honom, pratat med honom. Sagt något snällt tillbaka. Även om han inte skulle höra mig.
Jag önskade mig lite ork och lite mod, men jag fick inget just då (så jag tänkte snälla saker om honom istället) men kanske nästa gång.

Klumpat ihop sig igen

Regel (ser man en, ser man flera), idag var det bekantas bekanta. De man inte känner men har pratat med en eller ett par gånger. Den första hade jag bara sagt ett halvt ord till ungefär, jag vet inte om hon kände igen mig ens. (Så vi sa inte hej.)
Den andra upptäckte jag på sätet bredvid mig på tunnelbanan, men då hade han antagligen suttit där en stund. Sneglade lite på honom några gånger, sedan blev det försent på något sätt. Jag satt och smålog lite för mig själv. Tänkte på saker jag visste om honom, t.ex. hans musiksmak, resor och det faktum att jag vet att hans smeknamn är ett tjejnamn.
Vi gick av på samma station, jag vet inte om han kände igen mig och satt och tänkte på samma sak.
Och så äckligt svensk jag kände mig.

2007 och en valnöt

Saxat från 17 oktober:
Jag känner mig märkligt tom, trots allt som händer. Måste vara för att jag inte skrivit på länge. Kanske försvinner jag snart och det är ju det jag vill, men samtidigt blir jag osäker. För jag kanske bara flyr? Men kanske tycker jag om att fly.
Idag har jag ätit lunch med några i min klass. Jag kände mig stor. Jag kände mig universitetsstuderande! Jag åt lunch! Och de andra också. Även om några anser att lunch är coca-cola. Och 2 är nördiga, men roliga, de hängde jag med sen. De pratade enbart engelska och tog i hand på något om dildos. Jag tror ingen visste vad. Men en har biblioteksskräck och en gravid kusin. Den andra har inga pengar och en flickvän. Jag har kaos och en liten, liten gumma i en valnöt.

Jag firade väl inte som man ska, antar jag. Med 2 katter, dracula och penicillin. Men när gör jag någonting som man ska? Det har aldrig varit min strävan. Och även om nyår kan vara glittrande förtjusande ibland har jag aldrig upplevt det så, alltså ger jag upp det. För en tid i alla fall, jag tänker bestämma själv. Jag känner inte att det har gått ett år, och egentligen är det ju nyår varje dag, varje dag är början på något nytt. Man kan vända det vilken dag som helst! Jag tror att mitt nyår ska börja den 24 januari, för då börjar jag något nytt.
Mitt "nyårsslöfte" var i alla fall "det ska bli ett bra år, jag ska göra mitt bästa för att det ska bli ett bra år".
Medan jag skrev det satt två katter och drog i min tandborste som jag bet fast mellan tänderna, och idag har jag gjort svampar. Jag tycker att jag har börjat bra.
(Om jag nu ska följa den officiella tideräkningen, vilken är överskattad)