Jul

Du vet när det kryper lite under skinnet på en och det känns som det var igår, men det var så länge sedan, du vet när man minns så där så man nästan glömmer att det är nu, nu

Idag tänkte jag på min första kärlek. Vem det var egentligen, var det du a? Nej jag tror det var p faktiskt, men vi var båda för blyga för att ens tänka det då. Då när vi var 7, 8 år. Du berättade det många år senare och om jag hade varit den jag är idag då, vilket är helt omöjligt, hade jag stannat upp och antingen kysst dig eller sagt något klurigt, lett lite snett och frågat om något fanns kvar.

nu vet jag att jag inte vill träffa på dig igen, för vi har förändrats så mycket och isär kan jag fortfarande få tro
att du var perfekt.

I pepparkaksvärlden håller vi alltid varandra i händerna, du och jag

ideal förskjutna genom glaset

jag upphöjer alltid tanken på något
precis som att ordet ser så mycket bättre ut
innan det förstenas in i pappret

i drömmen är jag alltid bra
och du är ännu bättre
men så spricker bubblan och plötsligt
är drömmens realiteter det jag önskar
men aldrig på riktigt

mina drömmar är bara mina förskjutna ideal
kastade ett steg för kort
och aldrig åt mitt håll

andetagen äcklar mig
för verkligheten skulle ju inte vara så här
jag skulle ju få bestämma

men spegelbilden tittar på mig och skrattar
undrar, men bryr sig aldrig riktigt om
den där tragiska personen på andra sidan

Var har jag fått mitt lugn ifrån?

Memoryflash:
Min bror, i sin smådoms dagar, frågade lite förstrött och inte alls oroligt/upprört:
"Ska det brinna där?"
och pekade på min mors säng.
=bästa kommentaren

och vi var bra, och jag blir lite nostalgisk
egentligen inte för att jag saknar
(för jag minns ju inte)
men för att jag minns

Jag säger emot mig själv, men det gör jag ju ganska ofta. Jag tycker inte om den där koftan. Varför får jag den inte? Alternativt, varför kan jag inte göra det eller undermedvetet jag gör ju det men jag vågar inte.
Eller så har jag bara glömt..

Jag vet inte om jag klarade tentan, men jag tycker om att småäta potatis.
Tycker att det kompenserar, men jag vet inte riktigt varför.

Och jag vill spränga igenom, till andra sidan. Inte för att jag vet vad som finns där, utan för att jag undrar. Vetandet har aldrig haft samma genomslagskraft, allting en gång, även om det är ingen gång, så vet jag. Jag vet.
Men det dimmas ut med månskenet, hur mina ögon än ser ut. Det spelar ingen roll hur mina ögon ser ut. De finns inte där bakom, om du tittar en gång till. Eller gör de det?
Det är inte på riktigt, men psst, det är inte månskenet heller. Det är gatlyktorna du ser.

I mitt universum finns det två månar och du kan få en om du vill.

Har man bestämt sig så har man.

Jag satte mig i kökssoffan och tänkte inte gå därifrån förrän jag bestämt mig.
Jag satt där ganska längre. Min familj började titta lite konstigt på mig. Vad värre var, jag började bli kissnödig.. Men jag hade ju bestämt mig! (för att bestämma mig)
Tillslut reste jag mig upp och kungliggjorde "Hon har bestämt sig" varpå jag sprang på toa.

Annars har jag ägnat dagen åt att titta på människor som handlar på hemköp - uppifrån. Jag kände mig inte som gud, men närmare kommer jag nog inte. Gott kaffe hade de i alla fall.

Ja, nu ska jag alltså åka till Israel.

BANG!

Vi kom precis samtidigt och när vi såg varandra började vi liksom springa och den som kom först dit, ja det var underförstått.
Och det var ingen som slutade springa.
Vi kraschade ihop i en hög utanför BEA och det måste ha sett väldigt underligt ut.
Jag skulle ha skrattat, men det var ingen som skrattade.
Men vi skrattade, jag skrattar fortfarande.
Otippat!
Men väldigt bra.

(Saker man önskade att någon spelat in 1.)

Det kan vara bra att påminna sig om varför ibland

Anledningen till att jag inte slutar att tänka är att jag inte tycker om sandaler.

"- Nyckeln till livet är att sluta tänka.
- Hur tänker du då?
- Jo, om man inte kan tänka, kan man inte sörja det förflutna eller frukta framtiden...
- Man kan inte knyta skorna heller.
- Jag kan ha sandaler."

3 uppenbarelser

Knytblus har det snyggaste namnet av alla engelska klädesplagg!
"Pussycat bow blouse"
Jag måste nästan köpa en sådan bara därför.
(för att det är så bra)

En engelsk översättningsmening på universitetsnivå:
Den mest kände svenske kaparen var Lars Andersson, mer känd som “Lasse i gatan”.
(för att det är så roligt)

"ja nej man har ju inte alltid lust att prata, precis som man inte alltid har lust att äta. Men oftast"
(för att det är så)

Så många frågor. Så lite svar.

Skrattpartiklar

Det snurrar lite igen, på det där bra sättet. Lite som när man hade myror i byxorna när man var liten. Jag myllrar liksom, fast nej, inte som myror. Mer som skrattpartiklar som flyger kors och tvärs innanför bröstet, vid lungorna ungefär.
Och de fastnar inte till någonstans, så jag får aldrig skratta ut, men de myllrar runt och skrattet hålls inne och stannar kvar på en gång. Lite som att både äta kakan och ha den kvar, fast utan att äta den.
Förstås.

Det händer och det händer ingenting. Hela tiden. Det stannar aldrig, det får aldrig stanna. Men jag måste bestämma mig och jag måste, förr eller senare, så måste jag stanna.
Men inte än.
Inte än.

Förresten!

Jag har fått världens fetaste julkalender.
Seriöst.
Om jag varit liten hade jag kunnat haft den till höghus åt mina smånallar.

Hejdå november

Det är första december idag.
Jag ville mest bara säga det.

1. För att stressa mig själv
2. För att ev stressa andra
3. För att jag då traditionsenligt missat julkalendern och kommer att fortsätta göra det till nästa år.