Jättekonstigt, det kollektiva och labyrinten

Mycket har varit konstigt den här helgen. (Inte för att det har varit dåligt, det har bara varit en sån helg.)
Jag vet inte om det är jag eller alla andra.
Eller om jag borde börja se mig själv som en del av alla andra.

Det kollektiva har alltid varit splittrat för mig. Jag älskar kollektivtrafiken och har alltid sagt att jag skulle vilja bo i kollektiv. Att göra något tillsammans och att hjälpa varandra är vad jag tror att livet går ut på. Och så tryggheten att kunna gömma sig i den grå massan när man inte orkar med mer.
Jag måste erkänna att jag tycker om det ibland.
Även om det är en av mina största rädslor. Att försvinna i skuggan av alla andra och dras djupare in i intigheten för varje minut som går. Skräcken i att inte spela någon roll (därför biter oftast inte skräckfilm på mig, jag är rädd för andra saker), vara så liten och inte förstå någonting egentligen, fastän man ibland tror att man förstår allt.

Smita in i labyrinten och sedan inte hitta ut igen.
Inte ens komma ihåg att man har gått in.

(Men kanske är det ganska bra därinne.. Men om man låser in sig kommer man aldrig att få veta vad som finns utanför. Vad man missar. Är det värt det?)