Och jag vill spränga igenom, till andra sidan. Inte för att jag vet vad som finns där, utan för att jag undrar. Vetandet har aldrig haft samma genomslagskraft, allting en gång, även om det är ingen gång, så vet jag. Jag vet.
Men det dimmas ut med månskenet, hur mina ögon än ser ut. Det spelar ingen roll hur mina ögon ser ut. De finns inte där bakom, om du tittar en gång till. Eller gör de det?
Det är inte på riktigt, men psst, det är inte månskenet heller. Det är gatlyktorna du ser.

I mitt universum finns det två månar och du kan få en om du vill.